- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
312

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Indisk historia. Av Frans G. Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Frans G. Bengtsson

ropet som en av den åldrige mästarens
lyckligaste kompositioner och snart
skan-derades på alla litterära vinkrogar från
Nishapur till Bokhara. Mahmud övervann
nu sin snålhet och satte ett högt pris på
sin avfällige panegyrikers huvud; men
Firdausi var på sin vakt och lyckades trots
allt dö- en naturlig död. Enligt en version
ångrade sig Mahmud slutligen och skickade,
för att gottgöra sitt fel, till honom en med
indigo lastad kamelkaravan, som han
kommit över vid stormningen av Lahore; men
hunnen till Firdausis stad sammanstötte
karavanen i stadsporten med poetens
begravningståg. — Det finns en annan
historia om Mahmud, som visar att han icke
var helt okänslig för poesi — samt
dessutom att han i likhet med aposteln Paulus
föredrog att damer buro håret långt. En
kväll vid en festlighet, när en av hans
favoritsultanor dansat för honom, skar han
i drucken uppsluppenhet med sin
hirsch-fängare av hennes hår efter öronen och
gladde sig åt det befängda resultatet; men
när han på morgonen tillnyktrad vaknade
upp, och fick ögonen på sitt verk,
överväldigades han av sådan sorg och ruelse att han
var farlig att nalkas; och det var först
sedan hans poeta laureatus, den store
Un-suri, trätt fram till honom — som till en
annan konung Saul — med ett litet
improviserat tröstepoem, smyckat med vitsar
och sentenser, som han i någon mån
lyckades försona sig med anblicken av sådan
styggelse.

Mahmud dog som han levat, i stor
stil, upprätt på sin tron, skipande lag
för sitt folk, med koran och vinbägare
inom räckhåll och sabeln över knäna.
Jämförd med de senare muhammedanska
härskare, som intill mogulstiden figurera i
indisk historia, framstår han som en vis
och god monark.

Åtskilliga bland hans efterföljare, som
härskade över hela norra Indien, höra
nämligen till historiens mest förvildade
karaktärer, och de närmaste århundradena blevo
bland de värsta i det plågade landets
hävder. Folket utsögs och ödelades utan hejd;
principen från de rättrogna härskarnas sida
var den, att blotta tillåtelsen att leva var
att fatta som en nåd mot de avgudiska.
Bland konstellationer av sällsamma skurkar
flammar i det fjortonde århundradet som
en ond stjärna av första storleksklassen

sultan Muhammed bin Tughlak av Delhi.
Varken Roms förryckta cæsarer eller ens
de italienska renässansfurstar, som
Burck-hardt i sitt bekanta verk sammanför under
rubriken »Die absoluten Bösewichter», skulle
uthärda jämförelse med honom. Han var
förryckt med bibehållen klarhet och energi,
och hans ondska vände sig inte
självför-tärande mot sin egen rot genom att
uppträda parad med personlig lastbarhet. Det
föll aldrig Muhammed bin Tughlak in att
som Caligula slösa bort dyrbar tid med
indolent klagan över att människosläktet
inte hade en enda hals; utan han grep
sig med friskt mod an med den
månghövdade verkligheten. Han kungjorde att han
tänkte förfara med stränghet mot sina
undersåtar tills de vande sig av med att
hata honom, och denna vitiösa cirkel höll
han rutinerat i gång i tjugosex år, varpå
han dog lugnt i säng. Han lade under sig
nästan hela Indien; inte nöjd därmed
beslöt han att även erövra Kina samt
skickade åstad en armé, som emellertid frös
ihjäl bland bergen; tio man återvände för
att omedelbart dekapiteras. Trött på
invånarna i sin huvudstad, vilka förargade
honom med surmulenhet och mummel,
befallde han en gång att Delhi skulle
utrymmas inom tre dagar och befolkningen
bege sig till en nygrundad stad i Deccan,
flera hundra mil därifrån; när fristen utgått
befanns staden tom sånär som på en lam
och en blind; och sultanen ansåg sig
kanske forma bestaffningen av dessa båda till
en symbol över mänsklighetens skickelser,
när han lät den lame släpas efter en häst
till den nya staden och den blinde slungas
ut i rymden från en katapult. Som
litteraturkritiker var han sträng: själv en
begåvad och högt bildad man, teologiskt
intresserad och expert på persisk metrik,
lyssnade han gärna till lärda och poeter;
men så snart någon vid hans litterära
aftonsamkväm irriterade honom genom
tråkigt föredrag eller kruditeter i versen,
klappade han i händerna efter
skarprättaren. Den marockanske geografen Ibn
Battuta vistades hos honom i flera år — som
Lionardo hos Cesare Borgia -— och kom
rätt väl överens med honom på grund av
hans liberalitet och vetenskapliga intressen.

När den stora mongolstormen bröt lös,
slapp Indien till en början undan: Djingis
Khans horder sköljde förbi västerut i den

312

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0348.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free