Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Indisk historia. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
Jarl Charpentier för i Indien
framställningen från äldsta tider fram till det
stora upproret och Ostindiska Kompaniets
avveckling. Detta är givetvis en lämplig
tidpunkt att sluta med, jämförlig med t. ex.
1865 i Förenta Staternas historia;
händelserna upphöra därefter tillsvidare att kunna
ses rent historiskt och episkt för att i
stället antaga dagspolitisk och journalistisk
karaktär. Utom den rent historiska
framställningen ingå i boken kapitel om indisk
geografi, religion och sociala inrättningar.
Skildringen av Indiens forntid har fått sig
tillmätt stort utrymme på de senare
periodernas bekostnad; men då ämnet
sannolikt är nytt på svenska och författarens
specialintressen väl få anses ligga åt det
hållet, kan man knappt anmärka stort
därpå. En viss månhet om vårdad
framställning är inte ur vägen i ett verk som
vänder sig, åtminstone delvis, till den s. k.
bildade läsekretsen; sorgligt nog äro
ofta vetenskapsmän alltför nonchalanta i
det fallet, i förtröstan på att det blotta
meddelandet av lärda fakta är tillräckligt
för att göra ett ämne intressant. Även mot
detta verk, vars vetenskapliga halt utan
tvivel är ytterst lödig, kunna från den
synpunkten vissa anmärkningar göras. Förf.
har en olycklig svaghet för billiga
superlativer och liknande attribut — gräsligt,
hejdlöst, oerhört, förskräckligt etc. —
något som ligger nära till hands i indiska
materier men som för läsaren fort blir
tröttande. Stundom blir framställningen
famlande och intresselös, som om den
tillverkats för katedern; här och var
förekomma spår av tydligt hastverk. Vad
tjänar det t. ex. till att skriva ned en sats
som denna: »Hinduerna ha skapat en
religiös litteratur, som i rikedom,
mångsidighet och kanske också religiöst djup —
detta sista vare sagt utan någon som helst
tanke på andra religioners eventuella
underlägsenhet härvidlag — står utan
motstycke i världshistorien»? — där parentesen
logiskt förintar huvudsatsens påstående.
Den rådville läsaren, som tar för givet att
ord och meningar böra betyda något, blir
lätt modstulen inför sådant. Bokens
illustrationsmaterial är glänsande; däremot kunna
några av de talrika historiska kartorna
kritiseras, alldenstund man hos dem inte
kan upptäcka annat existensberättigande än
att de fylla sitt kvadratutrymme: tre styc-
~3
ken, som ge sig ut för att återgiva Indien
år 1803, 1823 och 1856, se ungefär
likadana ut alla, påminna genom sitt slingriga
myller av onödigt tjocka gränslinier
närmast om en planritning över Minotauros’
labyrint och lämna läsaren lika klok som
förr beträffande det enda som de klart
borde utvisat, nämligen den engelska
maktens gradvisa utbredning.
Stora Moguls Dynasti är bättre skriven
och utgör en intressant lektyr. Den är inte
endast ett utvidgat avsnitt av den
historiska framställningen i det större verket,
utan får sin särskilda karaktär genom de
betydande utdragen ur Baburs och
Jahan-girs memoarer. Det är inte uteslutet, att
någon läsare kunde gripas av en viss åtrå
efter åtminstone Baburs memoarer i sin
helhet; men författaren är snål med
litteraturhänvisningarna; i skildringen av
Åkbar nämnes, så vitt jag förmått upptäcka,
Vincent Smiths standardverk endast med
en indirekt allusion, ehuru det vore
naturligare att läsare som lockats av ämnets
behag erhölle någon vägledning till fortsatt
studium.
Man bör enligt Shakespeare undvika att
»förgylla guld och smeta färg på liljan och
strö parfymer på en luktviol»; analogt bör
man kanske undvika att omedelbart efter
indisk historia läsa indisk mytologi.
Historien rymmer allt vad man bekvämt
förmår assimilera av det groteska, storslagna
och förryckta; när mytologin kommer med
sin ytterligare stegring, riskerar den att
bli verkningslös. I Indiska Myter och Sagor
föreligger ett litet händigt urval av den
indiska fantasins produkter, omfattande,
som titeln anger, såväl gudar som heroer
samt prytt med vackra illustrationer i färg.
Måttlösheten och bristen på artistisk effekt
är det genomgående draget i såväl
myterna som de heroiska ämnena, och varje
försök att återberätta dem för västerländsk
publik bör vara ett förtvivlat företag.
Författaren har ibland valt att förhålla sig
nyktert refererande, ibland sökt göra de
mera barocka passagerna njutbara genom
att ge framställningen en ironisk färgning.
En gång beslöto gudarna fresta en
besvärlig asket med en skön kvinna och gåvo
sin smed och snickare, Vicvakarman, i
uppdrag att framställa en sådan. När han
var färdig, placerades fresterskan mitt i
gudasynoden för att granskas och hälsade
8~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
