- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
319

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Indisk historia. Av Frans G. Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Indisk historia

då på var gud genom att gå ett par varv
runt honom. Mån om sin värdighet ville
inte Siva vrida på huvudet, men hans
begärelse att se henne var så stor, att tre nya
ansikten sprucko ut runt hans huvud när
hon gjorde sin rond för honom. Så skön
var alltså hon; och fyransiktade Sivabilder
finnas alltjämt för att vittna om historien.
I ett tempel i Mitylene förvarade man en
bägare av lera som modellerats över
Helenas vänstra bröst, och när turisten fick
den i handen, mumlade han, om han var
utrustad med någon fantasi, andaktsfullt:
så skön var hon. — Vilken av de båda
skönheterna skulle man egentligen helst
velat råka ut för?

Axel Ideström ger i Det revolutionära
Indien en översikt över de senare årens
politiska förvecklingar och de strömningar
som föranlett dem. Framställningen är
lättläst och klar och besjälad av en tydlig
strävan efter opartiskhet. Men man griper
nog inte ofta till pennan i sådana ämnen
av rent ointresserat begär att skildra;
författarens sympatier äro på hinduernas sida
så gott som helt och hållet. I ett kapitel
sammanställas de indiska
anklagelsepunkterna mot engelsmännen, och det är en
vacker lista. Deras synder äro av två
varandra motsatta slag. I vissa fall ha de sökt
europeisera landet, infört industrier,
bevattningssystem" och rättsskipning: då okvädas
de av det nationella parti som under
Gandhis ledning pläderar för den gamla goda
tiden, när man vävde sina kläder själv,
brände änkor och skar halsen av varandra
i lugn och ro; i andra fall ha de
bibehållit så mycket som möjligt av det
indiska systemet: då tar den opposition vid
som lärt sig de europeiska talesätten
om utveckling, uppvaknande, folkets röst
tidens krav m. m. Dessutom ta de sig
ibland för att hänga eller spärra in några
skrikhalsar av båda riktningarna, vilket
givetvis är olidligast av allt.
Engelsmännen äro inte några keruber, men de ha
obestridligen blivit utrustade med ett visst
ordningssinne och handlag som styresmän;
och det är frågan, om man inte a priori
kan ha rätt att betvivla, att de bengaliska
advokater och tidningsmän, som så
vältaligt förklara sig beredda att ersätta dem,
skulle vara i stånd att under sina mantlar
skaka fram liknande administratörer och

militärer. Men dessa deras motståndare
besitta utan tvivel stor retorisk begåvning och
äro efter allt att döma engelsmännen
överlägsna i advokatyr och bländande svada;
vilket, när demokrati o. d. är på modet,
givetvis är en tillgång av stor betydelse.

De indiska agitatorerna göra intryck av
att vara intelligenta och kunniga män i
sitt fack; deras europeiska bundsförvanter
förefalla däremot ibland vara av enklare
art. Här skymtas t. ex. nu — vid en
skildring av religiösa oroligheter bland sikherna
för ett par år sedan •— Rev. C. F.
Andrews, som är ute med sin
gottköpshuma-nitet i ali välmening men i ogjort väder.
Två partier bland sikherna tvista om
besittningen av några tempel, engelsmännen
tilldöma den ena parten dessa, den andra
parten, vars medlemmar kallas Akalis,
bildar processioner och vandrar fram mot
templen, vilka skyddas av polis:

Striden tillgår nu så, att Akalis slå sig ned i
stora skaror kring templen, och då och då gå
obeväpnade grupper fram mot skyddspoliserna, som
slå dem på ett ofta obarmhärtigt sätt med sina
järnskodda stavar. De tappra före detta krigarna,
många kända veteraner från västfronten, taga utan
klagan mot slagen och göra sig så till martyrer för
sin heliga sak.

Här har man alltså för en gångs skull
en kravall som försiggår i full harmoni och
till alla parters belåtenhet. Polisofficeren gör
sin plikt och håller templet rent från
obehöriga, poliskonstaplarna äro glada att få
pröva sina järnskodda stavar, och sikherna
som vandra fram för att bli slagna äro
stormförtjusta över att göras till heliga
martyrer. Så kommer emellertid
missionären och ger upp höga skrik av smärta
och förtrytelse. Han är inte så ivrig att
bli martyr som sikherna, han skulle finna
det högst obehagligt att bli bankad av
polisen; genom en falsk analogi
överflyttar han sin ömhet och ömklighet till
hjärtan där den inte finns, och förför så med
sina jeremiader en massa hyggligt folk
världen runt till’ malplacerad indignation
och meningslöst gnäll. Bättre vore
givetvis, att en kvarnsten bundes om Rev. C. F.
Andrews’ hals och han kastades i havens
djup, än att han tillätes prata sådan smörja.

Vissa av författarens utredningar äro
svåra att ta fullt på allvar: i ett kapitel
om rasfrågor få vi t. ex. höra, att under

319

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free