Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Indisk historia. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
det att engelsmännen behärska landet av
ekonomiska motiv, leddes däremot det
ariska herrefolkets brahmaner uteslutande av
religiösa synpunkter och föraktade pengar:
— »I vilket annat land och vilken annan
tid har ett lands prästerskap försummat
att samla sig rikedomar? Men de indiska
brahmanerna förblevo fattiga och höllo städse
tiggarstaven i högsta ära » — I själva
verket bruka tvärtom religionshistorikerna
särskilt påpeka, att brahmanerna enligt sina
egna heliga texters vittnesbörd måste ha
varit fullkomliga underverk av snikenhet;
i dessa texter tröttna de aldrig att hos de
fromma inskärpa nödvändigheten av att
för salighetens vinnande ge brahmanerna
rika skänker, smör, kor och guld;
brahmaner uppträda, som mot kontant
betalning sälja sina söner till slaktoffer. -—
Emellertid, fortsätter författaren från denna
tvivelaktiga utgångspunkt, ha dessa förr så
penningföraktande brahmaner numera i ett
antal fall förförts av engelsmännen till att
förvärva rikedomar; somliga ha nått så
långt i förfall att de blivit storgodsägare;
men, tillägger författaren omedelbart med
en suck av lättnad, »de flesta brahmaner
äro fattiga än i dag». Utan tvivel; men
de flesta europeer äro också fattiga än i
dag, Gud bättre! — till och med de flesta
europeer i Indien, får man väl antaga —
utan att man kan påstå att detta faktum
beror på någon större motvilja hos dem
mot att förvärva pengar.
När Mark Twain reste i Indien,
meddelade han vid något tillfälle, att
engelsmännen finnas omnämnda i bibeln, och
citerade till stöd för sin åsikt följande
text: saliga äro de långmodiga, ty de skola
besitta jorden. Författarens skildring av
oroligheterna under de senare åren, en
skildring som i boken närmast skall belysa
deras övergrepp och militära våld,
illustrerar i själva verket förträffligt deras
tålamod. De valla processioner och
folkmöten; upprätta promemorier över mördade
ämbetsmän, jämte förslag till sådana
tråkigheters avhjälpande; lyssna orubbligt till
svammel från folkmötestalare och tidningar,
där allt avfall från Europas
papperskvarnar surrar runt — då och då avbrutet av
skrik efter ämbeten, som väl ofta är
pudelns kärna; — allt under det de veta
såväl att det är deras eget toleranta
regeringssystem som skänkt agitatorerna deras
idéer och uttrycksmöjligheter, som också
att landet, ett halvår efter att de tagit sin
hand ifrån det, enligt en tvåtusenårig
historias samfällda vittnesbörd skulle se ut
som ett menageri med alla burar öppnade.
Endast en gång tycks en bland dem
verkligen ha blivit otålig — general Dyer i
Amritsar, som under provocerande
förhållanden valde att skjuta först och resonera
efteråt; men det faktum, att saken ansågs
så ofattbar och väckte så mycket
uppseende, visar bäst hur milt deras
tillvägagångssätt i regel måste vara. Revolution och
upplopp få väl trots allt inte anses vara
enbart karnevalsnöjen, bomber och brandtal
inte kastas omkring som confetti mot en
regering som vet att den duger något till
och uträttat något och att det inte finns något
att ersätta den med; gör man revolution
får man vara beredd på att dö, liksom
man får vara beredd att betala om man
spelar på roulett. — Men bättre än
general Dyer redde sig i varje fall i liknande
besvärliga omständigheter M. d’Avejan,
kapten vid Maison du Roi, som, en gång
när en av Regentens, Philippe d’Orléans,
älskarinnor tillsammans med sin pappa
gjort en corner i vetemjöl och i anledning
därav dyrtidsoroligheter utbrutit i Paris,
infann sig på platsen för tumultet med två
kompanier musketörer och order att tirer
sur la cafiaille: han kommenderade färdiga
till eld, klättrade upp på en Iår, lyfte på
hatten för den oroliga massan och höll
följande tal: »Messieurs, jag är här med
uppdrag att skjuta på slöddret. Skulle
därför bland de församlade finnas några som
inte äro slödder, bleve jag dem tacksam
om de ville vara vänliga att genast
avlägsna sig, så att beskjutningen av
sällskapet i övrigt kan taga sin början om två
minuter.» — Varpå folkmassan brast i skratt
och sprang sin väg.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
