Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Änkan i Windsor. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
av med den saken; hans höga gemål,
drottning Victoria av England, sade i
bestämd ton ifrån, att hon »had no fancy
to encourage such people». De
utestängda togo emellertid hämnd; inom
den viktorianska intelligentsian var
kungligheten i stort sett ej överdrivet populär.
Det var henne säkerligen ganska
likgiltigt, men det har ej varit till förmån
för hennes rykte; drottning Victoria har
i mångas medvetande blivit
förkroppsligandet av prosan och den borgerliga
tråkigheten. Den stora massan av
engelsmän ha med oblandat rojalistiska känslor
blickat upp mot henne, där hon tronar
i majestätisk marmor utanför
Buckingham Palace, men alla talanger, vilka
äro avstängda från maktens utövande
men som genom sin skrivkunnighet
betyda ett och annat för eftervärlden, ha
ryckt på axlarna, när de passerat det
högst imposanta monumentet: nog var
det i tankspriddhet försynen gav denna
alldagliga kvinna en position, från vilken
hon kunde trycka sin viljas stämpel på
historien, medan så många intressanta
och genialiska män samtidigt måste nöja
sig med att bygga luftslott.
Det är en viss ironi i det faktum, att
Victoria tjugo år efter sin död gjort en
grandios entré inom den cirkel, som hon
i det längsta hållit sig utanför. Redan i
livet hade hon attraherat och attraherats
av naturer, som voro hennes egen så
olika som möjligt; av hennes
premiärministrar voro två, de desillusionerade
skeptikerna och sällsamt överlägsna
intelligenserna Melbourne och Disraeli,
otvivelaktigt förälskade i henne, låt vara
att de balanserade sin förtrollning med
impertinenta sidorepliker. För några år
sedan gick en av den moderna
litteraturens mest desillusionerade skeptiker
samma öde till mötes. En det vassa
epigrammets mästare, en lika kall som ljus
hjärna, en kvick ironiker hade tänkt
skriva en satir över drottningen; det
råder intet tvivel om, att Lytton Strachey
till slut blivit smått förälskad i kvinnan.
Lytton Stracheys bok om drottning
Victoria har även översatts till svenska;
jag får här förutsätta, att den är läsaren
bekant. Litterärt sett är boken
fullständigt epokbildande; de bästa försök till
historisk människoframställning, som
under de sista åren gjorts i England och
Frankrike, ha i stort antal varit mer eller
mindre lyckade imitationer av Lytton
Stracheys mästerverk. För egen del får
jag bekänna, att jag tycker Lytton
Stracheys bok är den roligaste och
lärorikaste och mest artistiska biografi, jag
kan påminna mig ha läst. Med en
förening av psykologisk insikt och stilistiskt
mästerskap har han skapat ett porträtt,
som är lika markant som det är levande.
Ironien spelar en stor roll i Lytton
Stracheys bok — och Victoria är
tacksam att ironisera över — men den
balanseras av sympati och ömhet; den
sällsamma blandningen av malice och
förälskelse har gett boken en egenartad
charm. Skuggorna ha fått liv i hans
skildring av Victorias långa levnad, vars
poesi han sökt sammanfatta i bokens
slutord, där han föreställer sig den åldrade
drottningen på dödsbädden söka
återkalla några av bilderna ur sin historia
— »trevande sig tillbaka genom årens
dimmor till äldre och ännu äldre minnen
— till Osbornes skogar, om"! våren så
fulla av gullvivor för lörd Beaconsfield
— till lörd Palmerstons excentriska
kostymer och högdragna manér — och till
Alberts ansikte under den gröna lampan
och Alberts första hjort på Balmoral
och Albert i sin blå och vita uniform —
och baronen, som kommer in genom
dörren, och lörd Melbourne, som står
drömmande i Windsor medan råkorna
kraxa i almarna, och ärkebiskopen av
Canterbury på knä i morgondagern, och
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
