Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Änkan i Windsor. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K nit t Hagberg
ningar kunde endast påminna henne om
att allt var förbi. »Jag kunde knappast
röra min frukost.»
Några dagar senare skriver Victoria
till Palmerston: »Vad som sker i denna
världen har icke längre intresse för
drottningen, med undantag för att hon måste
glädjas över att Freden bevaras och att
detta landet blomstrar; hennes tankar
dväljas ovan. — —- — Drottningen lever
det mest ytterligt eländiga och ödsliga
liv, som kan föreställas. Där allt en gång
var fredligt solsken och fullkomlig lycka
(vilket med alla de besvär och
bekymmer som följa med hennes ställning var
absolut nödvändigt för henne) där är nu
yttersta tomhet, mörker och ensamhet,
och hon känner sig dagligen alltmer slut
och eländig. Den väntande evigheten är
hennes enda tröst.» För en lång framtid
är denna ton mer eller mindre märkbar
i nästan allt Victoria skriver. Ännu två
år senare kan hon i ett brev till onkel
Leopold i Belgien uttrycka önskningar
om att hennes ensamma väg åtminstone
måtte bliva kort.
Icke desto mindre synas mig de nu
publicerade breven visa, att Victorias
beroende av Albert blivit överdrivet.
Hon hade drabbats av det värsta som
kunde nå henne, hon hade mistat det
bästa, men trots allt — hon visste också,
att även annat än det bästa är gott.
Det år ett drag i hennes våldsamma
sorgutbrott som icke blivit tillräckligt
uppmärksammat. Det hänger samman
med vad som var grunddraget i hennes
väsen, hennes sega konservatism, hennes
instinktiva och djupa kärlek till det
förflutna och det kända, hennes lika
instinktiva och djupa misstänksamhet
gentemot framtiden och motvilja för det
okända, som hon gav en formel för, när
hon nyårsafton 1877 skrev i sin dagbok,
att hon alltid plågades av »parting with
a year». Vad som icke minst skrämde
henne vid Alberts död var den
fullkomliga ovissheten om framtiden. Albert,
det var det kända och prövade, det var
minnena och vanorna, det var det
påtagliga och det verkliga. Änkeståndet
var icke bara saknaden, det var ett liv
hon ej prövat och icke visste något om,
det var en ovan svart dräkt, det var
nya rådgivare i den dödes ställe, det
var en ny ställning till barnen, ett nytt
förhållande till ministrarna, det var att
plötsligt förflyttas in i en okänd och
därför också förhatlig miljö. Var dag var
till en början full av ovisshet; Victoria
ryste var morgon.
Men efter några år var det annorlunda.
Livet utan Albert var icke längre något
okänt. Hon visste hur det kändes att
vara ensam, hon hade vant sig vid den
svarta dräkten, hon hade minnen också
från tiden efter Alberts död. Hon ville
ingenting ändra. Hon var nu van vid
detta; hon fortsatte att vara änka, hon
fortsatte att vara »i sorg», men under
tiden bleknade den bortgångnes skugga.
Man trodde och man tror, att detta blott
var ett uttryck för en alltid lika
plågsam saknad. Det blev kanske något
annat. Den oemotståndliga makt som
heter döden hade ingripit i Victorias liv
och tvingat henne att ändra det; hon
hade varit Alberts maka och nödgats
bliva änkan i Windsor; men när hon nu
var änka, skulle intet förmå henne att
byta ställning en gång till. Kanske ej
ens Lytton Strachey fullt förstått det.
Sedan hon en gång accepterat sin nya
position, avskildheten och enformigheten,
fann hon sig tillrätta i den och ville
icke byta ut den, ledd av sin starka och
instinktiva konservatism. Men intresset
för världen, kärleken till verkligheten,
viljestyrkan och livskraften ha hos få
varit starkare än hos änkan i Windsor,
som mången trodde blott levde för en
skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
