Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Änkan i Windsor. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kn ti t Ha g b er g
politiska atmosfären undergick en
metamorfos ; maktbalansen i Europa ändrades
mer radikalt än vad som skett sedan ett
par hundra år. I stormakternas exklusiva
församling gjorde en parveny en
bullersam entré, slog sig ned i den
bekvämaste stolen och ställde snart om att
han blev hela salongens medelpunkt. I
England, som annorstädes, fanns det intet
betydelsefullare problem än frågan om
vilken ställning man borde intaga till
nykomlingen.
Victorias ställning bestämdes
ursprungligen helt av hennes sympatier för de
många Coburgska släktingarna. Albert
hade lärt henne beundra ett Tyskland i
vilket de viktigaste elementen voro
Ro-senau och Heidelberg, parker i månsken
och melankolisk musik. När hon och
Albert gifte bort sin äldsta dotter med
kronprinsen av Preussen, skedde det i
lycklig omedvetenhet om att det fanns någon
bestämd skillnad mellan Berlin och
Ro-sënau, Alberts paradis i Coburg. Den
unga prinsessan Victoria själv, som var
lik sin far i allt, delade illusionen; hon
fann visserligen ett och annat ganska
annorlunda än vad hon tänkt sig, men
som hon var mycket lycklig med sin
Fritz, gjorde hon i breven till hemmet
intet väsen av den saken. När Albert
dog, bevarade han ännu hoppet om att
Tyskland skulle enas under ett Preussen
som var liberalt, humanitärt och förfinat.
Palmerston hade visserligen redan från
början fullkomligt klart för sig, att Alberts
och Victorias Preussen, med sina många
förtjänster i övrigt, hade det lilla feiet att
det icke existerade. Men Victoria var
nu icke den som övergav en kär
föreställning i onödan, och Palmerston
lyckades ej övertyga henne. Det var blott en
man som lyckades därmed, och Victorias
ställning till Bismarck får den klaraste
belysning i de nypublicerade papperen.
Bismarck var ju, på det hela taget, så
olik en engelsman som gärna var möjligt.
Han hade ett mål: att, som någon
uttryckt det, vänja stormakterna av med
att stämma möte vid Leipzig, när de
skulle ha ett krig. Däremot hade han
inga rigorösa principer angående den ena
eller andra vägen, som kunde leda dit.
Engelsmän ha vanligen mycket dimmiga
föreställningar om vart de till slut vilja
hän; däremot ha de bestämda meningar
om vad som i varje ögonblick är »the
decent thing to do»; deras statsmän ha
sällan mål men oftast principer. Englands
största politiker i modern tid, som
målmedvetet och hänsynslöst lotsat sig fram
genom farliga skär, ha varit den ene en
jude och den andre en kelt; varken
Disraeli eller Lloyd George ha engelskt
blod i ådrorna. Men drottning Victoria
var engelsk från hjässan och till hälen.
Disraeli vann henne, därför att hos
honom hänsynslösheten i stort
balanserades av en utomordentlig taktfullhet
i smått, och hans orientaliska
älskvärdhet hindrade henne att observera en del
icke över sig givet gentlemannamässigt
politiskt smussel. Med Bismarck var det
annorlunda; mellan honom och Victoria
började en förbittrad strid, som icke
stillades förrän drottningens dotterson
med en hertigtitel och ett
ålderdomsintyg tillintetgjort den gamle kanslern.
Victorias förnämsta informationskälla
rörande Tyskland var naturligtvis
kronprinsessan Victorias brev. De utgöra för
övrigt en mycket roande läsning och äro
odelat sympatiska, kvicka och
temperamentsfulla. Bismarck misstänkte henne
som bekant för spioneri för Englands
räkning, men aldrig har en misstanke
varit mindre grundad; ehuru England av
naturliga skäl alltid förblev henne kärare
än hennes nya fosterland, för vars seder
och bruk hon var ytterligt främmande,
var lion från början till slut lojal mot
Tyskland; i kritiska situationer tog hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
