Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Änkan i Windsor. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K ii ti t Hagberg
endet hade avlösts av en i allmänhet
ganska sur min. Dagarna gingo gråa i
obruten monotoni. Hennes undersåtar
gillade icke tillbakadragenheten, i ali
synnerhet som den förenades med en stor
brist på gästfrihet, särskilt kännbar när
någon utländsk suverän gästade, England.
Man viskade — och talade stundom högt
— om mindre berömliga anledningar till
denna benägenhet att isolera sig. Mycket
av klandret var det sanning i, men aldrig
hela sanningen. Ty Victoria hade till den
grad funnit sig till rätta vid de
regelbundna arbetstimmarna och vid
tillbakadragenheten, att varje förändring
verkligen bringade hennes nerver ur
jämnvikt; sålunda blev hon nästan sjuk av
oro, när hon skulle öppna ett parlament
eller eljest offentligt uppträda.
Men på avstånd var hon verksam.
Hon läste ministrarnas långa memoranda,
skrev och dikterade dagarna i ända. De
enda glädjeämnen hon satte värde på
voro utflykter med barn eller andra
släktingar och kära uppvaktande och
avhållna trotjänare och bortskämda hundar
— någon nämnvärd rangskillnad i
skaran lade drottningen knappast märke till.
Särskilt glad blev hon över bevis på
uppskattning; hennes förtjusning över det
vänliga mottagande som bereddes hennes
höglandsskildringar är rent rörande. Som
tiden led blevo sorgeämnena allt flera;
döden gjorde ofta nya luckor i det långa
släktledet. Men fast Victoria var gång
träffades i sitt inre — hennes breda natur
kände med många —■ bar hon slagen
med en resignation, för vilken hon hade att
tacka sin uppriktiga och varma religiositet.
Man börjar läsa den stora litteraturen
om Victoria av intresse för drottningen,
som under sitt långa liv säkert och lugnt
fyllde sin plats som jordens — jämte
påven — högst uppsatta och mest kända
person och kring vilken världshistorien
rörde sig som om en mittpunkt. Men
man glömmer snart drottningen för
kvinnan, för människan. Man ser en
korpulent och kortväxt dam med något
högdragen min, som har sina — visst icke
alltid särskilt djupsinniga — meningar
om allting en gång för alla färdiga, en
originell, levande människa, som såg sig
om i världen med lugna ögon, som fann
sig till rätta i verkligheten och på sitt
praktiska sätt styrde den största domän,
över vilken någon dittills haft att befalla.
Hon var på en gång majestät och
borgarfru, med bådas gränser men också
med bådas förtjänster. Med några av
sina vackraste och mest typiska
egenskaper liknar hon kanske mer än någon
annan en av sina sondöttrar, vars minne
är oss svenskar kärt och välbekant.
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
