- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
351

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktaren på Vallmogård. Av Erik Kihlman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Diktaren pa Vallmogård

naturnödvändig utveckling av nedärvda
anlag. Men ansvarskänslan, som hans
hjärna förnekar, lever kvar i hans hjärta.
Det värker av ett rysande självförakt,
som i nervkrisernas hallucinationer växer
ut till en hämndgirig mystisk förföljare
hack i häl på honom. Och i ensamheten,
när hans timglas snart är utrunnet, faller
han en gång nästan snyftande ihop med
sin stora tragiska replik på läpparna:

»Jag avundas alla som brukat sina
krafter till det yttersta! Likgiltigt till
vad — jag avundas dem alla, alla!»

Men den repliken är Tomas Indals
enda utan mask. Grämelsen över sitt
elände döljer han till dagligdags under
bitande kvickhet och grandseigneur-later,
som förbrylla de goda småstadssjälarna,
fängsla somliga och förarga andra.
Vilken nimbus av ruggigt storstadslejon
står det ej kring hans person, när
värdinnan på stadskällaren, den junoniska
madam Hoppendorff, kurrar och spinner
av välbehag vid hans blotta åsyn och
än mer vid hans ohöviskt framrutna
kommando: »Nej, fy satan, madam . . .
ut med sig och in med middagen!»
Också värdshusflickan Magda står, fastän
på annat sätt, under den underlige
doktorns välde. Hon kunde ej neka honom
något. Men den gamle rovriddaren är
dock innerst inne tillräckligt riddare för
att känna sin ovärdighet och avstå från
den skänk den oskyldiga flickan i sitt
unga hjärtas medlidsamma godhet
frivilligt bjuder. Fastän sedan barndomen
»frysande rädd» för att bli löjlig, vågar
Tomas Indal för Magdas skull spela livets
löjligaste roll, Josefsrollen. Och se, det
går honom som Tavaststj ernås
Laurea-tus: sist skimrar dock en gloria »över
narrn på karnevalen». Ännu i
slutkapitlet skimrar den. Med stor konst har
Lybeck tvingat ett drag av apoteos ur den
enkla skildringen av människovraket
Tomas Indals slut under räddnings-

Atelier Rembrandt.

Mikael Lybeck. 1924.-

expeditionen efter det isdrivna
skeppsvraket.

Mot romanen »Tomas Indal» med dess
många sidomotiv och dess skatt av
djupsinniga ströreflexioner och konturskarpa
bifigurer kan dramat »Bror och syster»
lätt verka en smula fattigt. Själva
handlingen är alldaglig som en tidningsnotis
och i sin tolvtimmarskoncentration
nästan lika kortfattad. Det är den gamla
historien om en kvinna i trettioåren, som
trött och förtvivlad gör slut på sitt liv,
sedan hon fallit offer för en
kärleksillusion och betalat den för dyrt, till och
med med tillgrepp ur en kassa hon har
om hand. Men alldagligheten försvinner
genom den äldre brodersgestalt som är
ställd vid systerns sida. Inte för att det
vore något besynnerligt och intressant
med bankfilialföreståndaren Per Ennius.
Hans lilla, fetlagda och trevna gestalt
speglar hans troskyldiga inre. Han har
bara en originalitet, att göra fantasiresor
på kartan. Och bara en ärelystnad, att

351

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free