Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Diktaren på Vallmogård. Av Erik Kihlman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik K i hima n
lämna efter sig ett fläckfritt namn. Det
sista är hans djupaste jag; när han kan
förneka det, kommer för honom genom
den självförnekelsen samma apoteos som
Tomas Indal vann genom uppoffringen
för Magda. Lutad över systerns
kontorsböcker håller Per Ennius domedag över
sig själv, finner sig saker till
försummelser mot systern och följaktligen, djupast
sett, också skyldig till det skedda. När
förmannen infinner sig i och för revision,
ställer sig Per Ennius inför honom som
den ensamt skyldige. För att skydda
den döda inne i kammaren skyr han
inga lögner. Och förmannen och vännen,
som av systern invigts i rätta
förhållandet, måste till slut ge vika. När Per Ennius
i hjälplös förtvivlan bönfaller att bli trodd
och vägrar att därförinnan låta honom
se den döda, då kommer slutligen, med
ett tonfall av beundran, det förlösande
svaret: »Ja — jag tror dig, Per Ennius.»
I de orden på den platsen ligger en
lyftning som utplånar ali den
nedtryckande fasa som gått förut. Det låder
ingenting av Per och Pål vid den lille
Per Ennius i det ögonblick han
tilltvin-gar sig det svaret. Fastän tryggt på
jorden står han så högt att han visar
mot mannen som ville bära ali världens
skuld som sin egen. Lybecks helaste
konstverk är också hans starkaste
predikan. I ali sin stillsamhet har den kraft
nog att ännu åtta år senare överrösta
Josua Bomander, när han höjer sin
domproststämma för att vältaligt trotsa på
sin manliga rätt att ensam bära ansvaret
för sina gärningar.
Dramat »Bror och syster» är en
apoteos av syskonkärlek och själsfinhet. Men
först och främst av godheten, den
egenskap Lybeck redan i »Ödlan» (och senare
i »Schopenhauer») prisade som högre
och förmer än alla andra, därför att den
är oberoende och fri, inga sinnliga eller
översinnliga syftningars dräng.
~35
Inkarnationen av godhetens motsats
bar i »Ödlan» namnet Adla. 1920 heter
den för Lybeck Cecilia. Också hennes
heta lemmars försåt glida fram i
djurhamn. Bildligt visserligen, men tydligt
nog. Inte i grönglittrande ödlefjäll, men
i en löpsk aphonas liknelse — Lybecks
nästföljande bok har ju också
kvinnohataren Schopenhauers namn på
titelbladet! Det vore dock oriktigt att kalla
»Breven till Cecilia» ett verk av
kvinnoförakt. Generaliseringen från individen
på släktet finnes ej där, könshatet som
slår omkring sig med okvädinsord och
överdrifter. Så fjärran är boken från
sådant, att de stilistiskt smekande
fulltoniga första breven av Sven Ingelet
sjunga en kärlekshymn av djup och
troskyldig passionsintensitet. Med en konst
som Söderbergs i »Den farliga leken»
är kvinnogestalten Cecilia endast
långsamt löst ur den falska och dock
över-verkligt sanna spegelbild hon
frambesvurit i Sven Ingelets törstande
konstnärssjäl. Åsynen av verklighetsbildens och
spegelbildens fullständiga särgående
överlever Sven Ingelet icke. Gravskriften över
honom skriver hans gamle far, det stränga
kanslirådet Uriel Ingelet, i ett brev till
sonens bästa vän, »världens finaste man»,
Otto Erik Minck — en Per Ennius numro
två. Mellan sonen och fadern Ingelet
har det rått en väpnad neutralitet. I
gamle Uriel Ingelets brev finner man
därför intet känsloflöde, bara klar kritik
och opartisk rättskipning. Men så
mästerligt levande och vackert har Lybeck
i detta magnifika brev träffat ett inre
tonfall av rakryggad stolthet och frusen
värme, att han bara genom det brevet
skänkt fadersnamnet ett frostigt skimmer,
tävlande med det som han i långt flera
verk och långt rikare fång slösat på
modersgestalten.
Så inskärpa då också »Breven till
Cecilia» att det är i vänskapens och
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
