- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
358

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Carl Ludvig Trägårdh. Av Ellen Vleugel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ellen Vleugel

den amerikanske målaren Francis
Chad-wicks hem, där den svenskfödda fruns
unga syster blev hans elev och iiiom
kort hans fästmö.

Det gällde nu att arbeta, arbeta för den
gemensamma framtiden. Nu tillkommo
dessa blonda, ljusfyllda dukar, vilka ännu
leva i parisarnas minne under
benämningen »les ciels du Tragardh» på grund av
hans förträffliga sätt att måla luften.

Hans frändskap med det samtida
franska måleriet gjorde honom inom kort
förstådd och uppskattad av allmänheten.
På salongen i Paris utställde han
regelbundet, fick berömmande kritiker, vann
vänner och beundrare. Bland dem kunde
han räkna operasångaren och
storsamlaren J. B. Faure, skådespelaren
Coque-lin fils och en baron Barincourt. Den
sistnämnde sades vara till den grad
intagen av Trägårdhs konst, att han i sin
sänggavel låtit infälla en tavla av honom
för att denna vid uppvaknandet skulle
vara det första hans ögon mötte.

En frisk förhoppningarnas bris går nu
också igenom det brev konstnären efter
ett sommarbesök i Skåne tillskrev
bibliotekarien P. Sjöbeck i Lund, på samma
gång det ger en glimt av
parissvenskarnas artistliv under denna tid. Det är
daterat den 8 december 1888, och bland
annat säger han däri:

»Jag har nu hyrt atelier och målar landskap
med kor efter mina studier från Råå. Denna
genre går bra här. — — — Men det är dyrt
att vara bosatt i Paris, så det vill till att
förtjäna pengar. —- — Min fästmö går på Aca-

démie Julien och tecknar efter modell.–-

En del skandinaviska målare äro för närvarande
bär, men vi träffas sällan. Blott med herr och
fru Zorn kommer jag då och då tillsammans.
Han har det bra, målar porträtter av en hel
del notabiliteter. Min atelier är full av
påbörjade tavlor med kor, tör vilka alla skola vinnas
mynt och ära i sinom tid.»

Rätt målande avslutas brevet i hast med:
»Nu kommer Calle Larsson och stör. Det är
sällan vi träffas, ty han bor en förskräcklig väg

utåt. Opponentsammanträde i kväll och således
slut med ron.»

Med säker intuition fann Trägårdh
redan från början sitt rätta område:
fri-luftslandskapet med kor, får eller hästar
såsom staffage. Detta bestyrker han även
själv i brev 1890 till den förut omnämnde
brodern, då han en kort tid vistades på
Frankrikes nordkust vid Pas de Calais.
Han skriver härom:

»— — Här äro flere styva målare.
Naturligtvis skola de alla måla fiskarfolk utom
undertecknad, som har kor och andra fäkreatur till
specialitet. Porträtter då och dà tör att få mat
i magen, men det roar mig ej sd mycket som
friluften, och därför blir det ej heller sä bra.»

Men i denna orubbligt fasthållna
begränsning ligger den styrka utan vilken
vi hade fått undvara »denne vår ende
pastorale idylliker i modern svensk konst»
(August Brunius). Otvivelaktigt bottna
hans motivval djupast i samhörigheten
med den svenska hembygdens natur. Ty
det var från Villandsbygdens
ängsmarker med boskapen betande bland alla
klöver- och smörblomstren, från solspelet
i bokskogarnas och hasselsnårens gröna
gömslen, från den skimrande luften över
dess sjöar och åar han hade sina
tidigaste, mest förblivande intryck.

Någon djupt originell eller
banbrytande konstnär var Trägårdh icke. Men
bland de andra genombrottets målare,
Zorn, Nordström, Larsson, framstår han
med en egen, lätt urskiljbar profil. From
och hängiven sin konst som han var,
stod han fjärran från tidens oro och
jäkt, där han framför staffliet med
förälskad blick inträngde i naturen.

Vilken vårhymn är icke duken från
Buire sur l’Ancre i norra Frankrike,
signerad våren 1898. Den ljust dallrande
dagern över floden med de drickande
djuren, de små nyss utslagna gula
blommorna på den sanka marken, pilträdens
späda grönska, allt andas vår.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0398.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free