Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Carl Ludvig Trägårdh. Av Ellen Vleugel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Ludvig Trä går d Ii
Gosse v aktande kor. Olj emålning. 1896.
här hemma, att man ej skall hava någon
konsthandlare, som tar alla ens arbeten, samt sköter
om att man blir känd.»
Till Stockholmsutställningen 1897
sände han ett par för sin konst
representativa dukar: en större fårtavla, målad i
Frankrike och nu i enskild ägo i
Göteborg, samt ett stort landskap med en
röd ko. Dessa blevo dock illa placerade
och föga eller intet uppmärksammade av
kritiken. I Hälsingborg, där han hösten
1898 hade en utställning tillsammans med
Lundegård, fick han visserligen
gynnsammare kritik, men sålde blott tre
tavlor. — — »Och det var sannerligen ej
mycket för ett sådant arbete», säger han
i brev till brodern och fortsätter: »Om
få dagar reser jag nu härifrån med de
tavlor, som blivit över, till Göteborg.»
Flere av de dukar, Trägårdh utställt
i Hälsingborg, hade målats under hans
vistelse högsommaren 1898 på Gottskär,
där han hos skalden A. U. Bååth funnit
en kär tillflykt. I detta hem, där en lika
glad som intagande värdinna spridde
solsken, umgingos vid denna tid solmålaren
Per Ekström, bohuslänsklippornas
åter-givare Bernt Lindholm, vanligen »Finn-
gubben» kallad, jämte flere andra av
andens arbetare på olika områden.
I denna krets möttes »Tragga», som
vännernas benämning var på Carl
Trägårdh, av ali den spontana hjärtlighet
han törstat efter. Karakteristiskt för
honom är, att ofta, då skämtet sprudlade
som högst och kvicka infall flögo likt
blixtar mellan de andra, kunde han sitta
drömmande tyst — och om någon då
frågade, vad han tänkte på, var det
stående svaret: »Jag målar».
I Göteborg slog han nu upp sin
wigwam, hyrde atelier och anordnade ett
par separatutställningar, vilka den
konst-älskande allmänheten med intresse tog
kännedom om, men som vunno föga
beaktande av kritiken. Det atmosfärens
ljus, den grönskans friskhet, djurens
kraftiga modellering, hela detta utflöde av
äkta naturlyrik, vilket allt gjort hans
konst så högt skattad av den franska
kritiken, väckte här hemma snarast
ogillande. Och för den nu mogne
konstnären, som klart visste sina mål och
behärskade medlen att nå dem, kändes
detta oförstående helt visst tungt.
Från hösten 1898 förskriver sig den
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
