Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Modern fransk prosadiktning. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Adoder n fr an s k pr o s adiktn ing
Av Sven Stolpe
i.
ALET för den dominerande
strömningen i det moderna
Frankrikes andliga liv kan
antydas med René Doumics
term: La défence de 1’esprit frangais. Den
store missdådaren är för varje äkta
fransman Rousseau, som betraktas som
upphovsmannen till något av det föraktligaste
och farligaste på denna jord: romantiken.
Det gäller att till varje pris försvara de
klassiska franska dygderna: klarhet,
behärskning, auktoritetstro och
gemensam-hetskänsla. Rousseau måste från en sådan
utgångspunkt givetvis betecknas som en
av de olycksaligaste företeelserna i fransk
litteraturhistoria, förklarlig endast genom
hans germanska härstamning. Han har
vågat opponera mot det ideal av esprit
frangais som grundlades under det
sjuttonde århundradet, han är en
individualismens, mystikens, måttlöshetens apostel;
han har angripit samhället och de
orubbliga dogmer detta vilar på. Pereat alltså!
Detta är grunduppfattningen i en rad
litterära eller kvasivetenskapliga verk. De
mest typiska representanterna för denna
reaktion äro män som Maurras
(L’Ave-nir de l’ Intelligence), Seillère (Le Mai
ro-mantique), Lassere (Le Romantisme
fran-fais) och Maurice Barres. Denna
strömning fick nytt liv under påverkan av
framför allt Péguy och stod i sin fulla
blomstring under de svåraste krigsåren, då det
gällde att noga avgränsa det typiskt
franska mot allt barbari. Maurras har kanske
tydligast gett uttryck åt dessa strävanden i
de angrepp han under kriget riktade mot
vad han med ett sammanfattande ord
kallade protestantismen och dess kardinalfel,
subjektivismen och irrationalismen, i vilka
han såg yttersta orsaken till la raison
de-pravée des modernes. Att denna uppfattning
med dess konstruktion av ett tidigare
människosläkte, långt bättre och förnuftigare
än det nuvarande, i grund och botten
ingenting annat är än — romantik, har
givetvis aldrig fallit någon av dessa
förnumstiga filosofer in.
Kampanjen mot Rousseau och
romantiken å ena sidan, protestantismen å den
andra — anklagelserna äro ju de samma —•
har tagit rent otroliga proportioner och
visar tydligare än något annat
begränsningen och de trånga vyerna hos de
kretsar, som anse sig vara de äkta galliska.
De inse icke, att det med
naturnödvändighet måste ligga något osunt i denna
återgång till ett svunnet århundrades —
klassicismens — ideal, liksom de också synas
sakna blick för det oegentliga i att med
raseri bekämpa ali annan mystik än den
livligt omfattade katolska religioners.
Ett utslag av samma skrämmande
tendenser är den beklämmande polemik, som
från flera av de kulturellt ledande
kretsarna i Frankrike förts och alltjämt föres
mot Bergson och intuitionsfilosofien. Typiskt
är ett arbete som Julien Bendas
Sentiments de Critias (1917). Intuitionsbegreppet
betecknas där som den tyska romantikens
fördärvliga gåva till mänskligheten, och
författaren tvekar icke att förklara alla
tecken på den franska andens dekadens
som tillfälliga påverkningar av denna
barbariska strömning, som fått sitt renaste
uttryck i—den tyska imperialismen! Tyvärr
äro åsikter som dessa, hur löjligt illa
motiverade de än kunna synas, alltför
repre-sentiva för att enbart kunna tagas på
skämt. Hela den katolska intelligensen i
Frankrike är med ett fåtal lysande
undantag behärskad av samma eller liknande
tankegångar, och var och en som någon
tid vistats i äktfranska katolska författar-
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
