Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Modern fransk prosadiktning. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
kretsar, kan intyga, att den litterära
kritikens största namn för närvarande är
Henri Massis, utan tvivel en begåvning
av rang men på ett rent otroligt sätt
fastlåst i de dogmer om den franska anden
och vad den har att skänka mänskligheten,
som vi nyss antytt. Hans skrämmande
Jugements är kanske genrens mest
representativa verk.
Det finns ingen anledning att närmare
gå in på denna mentalitet och de
besynnerliga historiefilosofiska och
folkpsykologiska resonemang, som man uppfunnit för
att stöda och motivera sin motvilja mot män
av Bergsons typ. Ty som naturligt är, har
denna anda i stort sett icke kunnat ge
upphov till någon skönlitteratur av större
betydelse; åtminstone gäller detta den
moderna franska prosan. Det kan i stället
konstateras, att de sista två decenniernas
värdefulla franska litteratur producerats av
män, som ställa sig i opposition mot den
nyss antydda åskådningen, och som icke
heller tveka att beteckna sig själva som
ofranska. Detta besynnerliga förhållande
kan formuleras så, att de unga franska
författarna medvetet sträva att frigöra sig
från den isolering, som av ålder ansetts
höra samman med fransk psyke, och i
stället med iver studera och lära av de
stora utländska diktarna. Ett annat
uttryck för samma sak är, att de unga
författarna i Frankrike i regel äro
antichau-vinister och motarbeta alla försök i
gammal stil att hävda den franska kulturen
som världens salt. Den ledande litterära
tidskriften, La nouvelle revue francoise,
omkring vilken alla yngre skribenter av
betydenhet samla sig, har betecknande nog
fått utstå våldsam kritik på grund av sin
ofranska protestantism.
2.
André Gide är måhända den störste
av de nu verksamma franska författarna.
Ingenting visar bättre än hans livsverk
orimligheten i de äkta galliska kretsarnas
syn på den franska anden. Gide är
protestanten framför alla andra. I hans
diktning återfinner man allt det Massis och
hans anhängare fördöma som osunt och
ofranskt. Han är irrationalist, han är
sentimental, han har sinne för det mystiska,
det för la raison oåtkomliga, och framför
allt: han är individualist. Gide har också
mycket klart sett vad som brister i de
antydda diagnoserna av franskt folklynne
och fransk dikt. »De enda ting som äro
svårutsägbara», säger han på ett ställe,
»äro de som ännu ingen har sagt.
Men-var vänlig och begränsa icke vårt
Frankrike till vad det redan har sagt: tro icke
att vad det har att säga är mindre franskt,
därför att det är mindre latinskt. Med
ett ord: jag anser att vårt folks anda är
mycket olik den som många ytliga
kritiker ha vant sig att kalla 1’esprit
fran-ijais.» Den uppfattning Gide här hävdar
har gjort honom till en död storhet i
många franska kretsar. »Il n’est pas qu’il
soit méconnu», säger Jacques Rivière i sin
Gide-essay, »mais il y a un silence autour
de lui».
Medan t. o. m. de mindre betydande
katolska författarna äro i någon mån kända
och studerade i Sverige, har av de övriga
egentligen ingen kunnat slå igenom. Detta
kan motivera, att Gide här blir föremål
för något längre behandling än hans
betydelse annars skulle kunna berättiga
honom till, medan Rolland och andra i
Sverige välkända namn förbigås. Jag har
kallat Gide en protestant. Han är det i
ordets ursprungliga mening: han protesterar.
Och vad han opponerar sig mot, är allt
tvång som hindrar individens fria
utveckling. Det är visserligen ytterst svårt att
finna några helt genomgående drag i Gides
produktion, men ingen kan bestrida, att
han alltid varit en dogmens och
auktoritetens svurne motståndare. Det är sant,
att Gide har flera typiskt franska drag;
han har kanske tydligare än någon annan
fransk modern författare tagit upp arvet
från den klassiska franska litteraturen. Han
skriver i de romaner, i vilka hans konst
nått sin fulländning, en prosa så klassiskt
klar och förnäm, att Frankrikes litteratur
icke torde kunna uppvisa många
motsvarigheter. Men ändå är Gide till hela sin
litterära orientering ofransk. Hans lärare
är framför allt Dostojevski, som han
skrivit en initierad studie över. Som ingen
annan har han också i klarhetens och
harmoniens hemland gjort propaganda för
dennes formlösa romankonst. Gide har
f. ö. på ett sätt, som i det isolerade
Frankrike är ytterst ovanligt, visat sig
mottaglig för utlandets kulturella och litterära
374
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
