- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
382

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Modern fransk prosadiktning. Av Sven Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sven Stolpe

realism, som väckt mera uppseende i
Sverige än den väl förtjänar.

Det är unanimismen. En fransman skulle
måhända bli förvånad över denna
identifikation av två strömningar som i hans
medvetande ganska strängt skiljas. Men
med den omfattning termen surrealism fått,
finns det ingen anledning varför man icke
skulle räkna också unanimismen dit. Det
betänkliga är att man nu näppeligen kan
upptäcka en enda betydande författare, som
är hågad att fasthålla vid de unanimistiska
idealen. Problemet är här visserligen
individen. Men man har kommit underfund
med att individen i vår tid framför allt är
samhällsmänniska och bör som sådan
behandlas. För speciellt den alltför
reklamerade Jules Romains, en fabuleringens
mästare men en herre av mycket ringa
djupsinne, är det väsentliga tillvaron av ett
överindividuellt.

Det finns ingen anledning att stanna
inför de ofta mycket naiva teorier Romains
och hans lärjungar — han har nämligen
bildat skola — utvecklat och väl alltjämt
fabricera om sin unanimism. Ser man på
den litterära tillämpningen, blir man icke
imponerad. Romains’ lyrik är underhaltig,
hans dramer bättre, hans romaner
ingalunda mästerliga. Les copains har sin
styrka i uppfinningen, den fantastiska och
delvis gudomligt roliga fabeln, men lider
av författarens dåliga smak.; boken
förefaller mig sakna djupare intresse. Även
den över så gott som hela världen
prisade Mort de qutlqu’un är ett dubiöst verk.
Boken är tekniskt fulländad, därom råder
intet tvivel, men tendensen har man svårt
att fatta. En människas öden efter det att
hon dött —- är det detta Romains vill
skildra, kan han möjligen anses ha lyckats.
Alen som illustration till det unanimistiska
programmet måste boken underkännas.
Bestridas skall emellertid icke att vissa
partier — såsom skildringen av liktåget
genom Paris’ gator — ha sitt värde
genom vissa psykologiska iakttagelser av rätt
ovanlig art.

Överhuvud taget synes mig denna
anspråksfullt framförda unanimism icke ha
mycket att säga. Tanken är aldrig tänkt
till sina konsekvenser, och den litterära
tillämpningen har hittills varit svag. Vill
man verkligen — som en av rörelsens
mindre betydande anhängare öppet hävdar

— gå förbi individen för att i stället dröja
vid gruppen, är man otvivelaktigt inne på
vägar som icke leda långt.

5-

Georges Duhamel är både som
personlighet och som författare större än Jules
Romains, men hans inflytande har blivit
mindre. Även han hör till dessa franska
författare, som intressera genom sin
oppo-siton mot allt det som man av ålder brukar
beteckna som det typiskt franska.

Duhamel var ledaren för den berömda
kommunistiska kolonien »1’Abbaye», till
vilken män som Romains, Arcos och
Vil-drac hörde. De något förvirrade idéer, som
framkommo under denna samvaro, ha
emellertid av allt att döma icke spelat någon
större roll för hans utveckling; mera då
för Romains’. Duhamel uppträdde först
som lyriker, och hans insats, som jag
hoppas få återvända till, är betydande.
Dessutom hade han skrivit icke ointressanta
dramer, då han under världskriget vann
sin stora berömmelse med sina i sin
skenbara fotografiska enkelhet rent raffinerat
konstnärliga krigsböcker Vie des Martyrs
och Civilisation. Utan tvivel står man här
inför något av det märkligaste som
skapades under inverkan av det stora kriget.
Trots att författaren själv hela tiden håller
sig i bakgrunden, verkar framställningen
oerhört personlig. Ingen än så
temperamentsfull protest mot krigets oförnuft kan
verka starkare än dessa till det yttre så
okonstlade — i själva verket med en
sällspord teknisk skicklighet uppbyggda —
referatliknande berättelser från det
fältsjukhus, vid vilket Duhamel var anställd;
Bar-busses berömda Le feu förefaller ha
betydligt större utsikter att snart glömmas.
Jämförbara äro endast Roland Dorgelès’
Croix de bois och Réveil des morts.

Sin stora insats gjorde emellertid
Duhamel efter kriget genom sina böcker
Con-fession de minuit (1920), Les hommes
aban-donnés (1921) och Deux kommes (1924).
Detta främst genom den där skildrade
figuren Salavin. Människoskildringen är här
av osedvanligt intresse och står i intimt
samband med modern psykologi. Duhamel
uppställer just som sitt mål att analysera
de inre drifter, som vi själva icke kunna
behärska eller ens tyda, men som icke

382

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0422.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free