Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Modern fransk prosadiktning. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
för närvarande — är Paul Morand. Han
är den talangfulle faiseuren, som man kan
njuta av under en kortare järnvägsresa,
men icke längre. Cynisk, lasciv och
självbelåten skriver han numera uteslutande
erotiska pikanterier i den mest övermaga
stil. Mac Orlan är ett annat lika efemärt
namn; Jean Giraudoux’ onekligen
originella författarskap skulle väl också kunna
nämnas i detta sammanhang. Huvudet
högre än de nu nämnda är emellertid den
mindre uppskattade Valéry Larbaud, som
har personlig hållning och ett icke så litet
stycke stilkänsla.
Problemdiktningen i romanform kvarlever
givetvis även i Frankrike. Man kan här
uppvisa ett så pass betydande namn som
Jacques de Lacretelle, vars Silbermann är en
av de mest fängslande judeskildringar som
skapats. I landsbygden har det också under
de senare åren uppblomstrat en
romandiktning som jävar det gamla påståendet
att Frankrikes litteratur är identisk med
Paris’. Jean Revel är ett märkligt namn.
Hans skildringar från Normandie ha sin
givna plats i detta sammanhang. Alphonse
de Chateaubriants underliga bonderoman,
La Brière, väckte då den utkom uppseende
t. o. m. i vårt avlägsna land. Tyvärr har
boken redan börjat glömmas.
Ett sista läger, den s. k. rationella
expressionismens, representeras bäst av den
ställvis geniale men ojämne och stundom
oroväckande oinspirerade Jean Cocteau.
Hans utvecklingsbana är f. ö. intressant
därför att han kommit att hamna i
beundran för Frankrikes klassiska diktning från
att ha varit den mest revolutionäre bland
de unga skribenterna. Det fattas icke röster
som beteckna detta som typiskt, med vilken
rätt må vara osagt.
Någon enande formel för alla dessa
åtskilda företeelser står väl knappast att
åvägabringa. Det är ett myller av ansikten,
det finns knappast något litterärt program
som icke funnit en entusiastisk försvarare
i det moderna Frankrike. Något dödvatten
är det alltså icke. Vi lämna därhän om
man skulle kunna sammanfatta de olika
strömningarna i surrealismen, som ju visats
vara ett ganska skiftande begrepp. Mycken
klarhet vinner man i varje fall icke på det
sättet Viktigare är väl att man ganska
allmänt bland de yngre ställer sig i
opposition mot den alltjämt dominerande katolska
och konservativa strömning, som jag sökte
karakterisera i denna artikels början. Det
synes vara ett bevisbart faktum, att
Frankrikes unga litteratur är — ofransk. Men
detta är en paradox, som ingenting annat
säger än att begreppet esprit frangais håller
på att en smula förskjutas. Då denna
förändring radikalt genomförts, har Europa
utan tvivel blivit många värden rikare.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
