Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Fot, Ahnberg &• Preinitz,
Carl Bro w ali iu s som
Lagmannen i Advent.
solkatt förekommer på golvet. Emellertid var
stycket vid Dramatiska teaterns föreställning
så förträffligt utstyrt i dekorativt hänseende
av John Ericsson och Thorolf Jansson och
hade en så genomtänkt och lyckad regi av
Olof Molander, att man såg nästan varje
sceneri med intresse, anordnade som de
voro med så mycken smak, stilkänsla och
kunskap. Blott sista tablån med krubban
i Betlehem var misslyckad och såg ut som
ett färgvykort, utfört i bristfälligt
trefärgs-tryck. Men det är alltid det svåraste att
från scenen få oss att tro på, att vi se en
glimt av saligheten; till och med de bästa
krubbframställningar i de katolska kyrkorna
ha något panoptikonartat.
»Den andre», en äldre gentleman av en
djävulstyp, som tycks ha gripits av läran
om alltings återställelse, en tanke som väl
knappast skulle runnit upp i en Ahrimans
eller ens en Satans huvud, spelades med
verkningsfull, torr skärpa av Gabriel Alw.
Det är alltid eller nästan alltid något
intressant också med Strindbergs allra
galnaste inlägg. Lagmannen står i tingssalen,
ett 1820-talsrum som väl förtjänar namnet
spökrummet, ty skåpdörrarna röra sig av
sig själva, bibeln slår upp sig på egen
hand, och de på väggen hängande
hand-klovarna skramla.
Lagmannen: Skramla ni, så länge bilan
inte rör sig är jag inte rädd.
. . . Bilan rör sig på väggen.
Lagmannen: Bilan rör sig; det har alltid
betytt halshuggning, men i dag betyder
det bara, att den deplacerats ur
jämviktsläget.
Ännu under 1700-talet avlivade man i
Tyskland otuktiga kvinnor genom att inlägga
dem i en säck tillsammans med en hund,
en katt och en orm, varpå det hela
kastades i vattnet, under det att gossar sjöngo
en för tillfället lämpad psalm :
»Ur djupaste nöd jag ropar till dig!»
Strindbergs inre förefaller mig ha liknat
innehållet i den där säcken.
Ibsens Fru Inger till Östråt skrevs år 1854.
Skådespelet har således nu fyllt sjuttiotvå
år. Det finnes mer i stycket av 1850-talet
än av 1500-talet, under vilket det spelar.
I alla händelser var det för litet att Ibsen
bara fick ut »lidt mer end det halve» av
det till 200 kronor utlovade honoraret för
publikationen i »Illustreret Nyhedsblad».
»Fru Inger till Östråt» är historisk romantik,
och litteraturhistorien nämner även något
om Scribe-påverkan. Men lejonklon synes, ej
minst i den sista akten, där Ibsen i fru
Ingers näst sista replik förlagt dramats
höjdpunkt. I detta drag märker man redan
den store »Bygmesteren», om man också
här har litet för mycket av de »sidendräkter»,
om vilka fru Solness talar och som hörde
till Ibsens första period. Det finnes i
stycket något av Schillers »Die Räuber» —
mörka ödsliga borgrum, än spöklikt tysta, än
fyllda av skrik och fladdrande ensliga
ljuslågor, om också det patetiska och ordrika
lyckligtvis ej någonsin legat för Ibsen.
En stilfullare fru Inger än den fru Gerda
Lundequist gav är svår att leta upp. Jag
såg en skymt av fru Elise Hwasser i rollen.
Första och enda gången jag såg henne på
scenen 1888 var sista gången hon uppträdde,
och då gavs utom Scribes »Ett glas vatten»
även en akt av »Fru Inger till Östråt». Jag
hörde henne en gång läsa upp »Korset»
av Nicander, så att då titeln och
författarnamnet blivit framsagda i så förtvivlat
sorgsen ton som möjligt, en del av publiken
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
