Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
på den organiska tillvaron, könskärleken
av ännu kraftigare natur.
Fru Karen Bramson har lyckats bra.
Hon har velat koka ihop någon sorts
bu-levardrappakalja och fått denna parisiska
nationalrätt så motbjudande och fadd, att
endast Poul Reumert kan tvinga i oss soppan.
De två slampahejorna voro generalsdöttrar.
Jag var arg på franska generaler under
Dreyfusaffären men aldrig så ilsken, att
jag trodde deras döttrar voro så tarvliga
som Madame Suzanne och Madame Yvonne.
Madame Suzanne Chaumont spelades av
fru Kolthoff och föreföll mig förkroppsliga
fru Bramsons sångmö. Är det artigt eller
oartigt att säga det? Jag kanske bör
till-lägga, att jag menar det som ett beröm
för skådespelerskan. Suzanne hade med fog
stött den över öronen förälskade professor
Chaumont genom att påpeka, att den ring
han gav henne strax efter vigseln hade en för
liten diamant; och när hon sedan fortsatte i
samma anda under äktenskapet, avlossade
han, något enerverad, ett revolverskott av
svartsjuka vid ett tillfälle, då hon för att friska
upp honom berättat om ett äventyr hon
haft. Men den kvinnliga boaormen blev blott
sårad, och professorn, som hela tiden älskat
henne under medvetandets tröskel, bönfaller
om förlåtelse och kärlek, under det att fru
Suzanne triumferande ringlar sig kring
honom för att klämma sönder honom. Tja,
sådant är livet!
Poul Reumert hade i spelsätt och typ
gjort en riktig fransman.
Det var roligt att Poul Reumert fick
spela Swedenhielm i Hjalmar Bergmans
stycke, som tidigare behandlats i dessa
artiklar. Uppslaget till skådespelet är i
min tro omöjligt, men har författaren med
sin professor menat det Reumert gav, så
har han skapat en ovanligt intressant och
levande figur i svensk dramatik. Den
prestationen kan jämställas med de största
skådespelares bästa saker, med de
Férau-dys M. Lechat i Mirbeaus »Les affaires
sont les affaires», för att ta till det som i
min tanke är nummer ett i dramatisk konst i
våra dagar. Liksom Pygmalions Galateafigur
fick liv, så sammansatte Reumert av en
mängd smådrag den gamle vitale,
hederlige, slarvige, geniale ingenjören och blåste
så en levande ande i hans snusiga näsa.
Vad är det för en mystisk glädje man
känner över denna de stora konstnärernas
förmåga att skapa en människa, här en
konstig, ful och löjlig gammal herre —
die neue Creatur, som Dürer kallar det ur
hans inre framfödda konstverket? Då barnet
är fött fröjdar sig modern, i detta fall herr
Reumert, och så alla åskådarna, stolta och
glada över både mamma och barn, och
vi få väl ej heller alldeles glömma pappa
Bergman.
Alltifrån undertiteln »Ett skådespel om
anständighet» är Michael Arlens Den gröna
hatten jolmig i allra högsta grad. Det är
visserligen sant, att den stora allmänheten
har -en naturlig fallenhet för det banala,
och att det oäkta i känslan lockar fram
flera tårar än det äkta. Men »Kameliadamen»
är sund mot denna inverterade Magdalena,
som blir renare och heligare ju mera hon
har för sig på det sexuella området. Ja, men
romanen är bättre, heter det. Den bör
kunna vara mycket, mycket bättre och ändå
vara kvalmig intill uppkastning.
Arlen är ett slags armenier, och om det
är sant, att en armenier lurar tio greker och
hundra judar, så frågar man sig, hur många
engelskor han kan lura. Det ligger något
av åttiotalsindignation i detta myskdoftande
evangelium för damer. De få en behaglig
rysning av sentimentalt medlidande, och
då Mrs. Iris Fenwick, née March, sonar
sina erotiska variationer genom att med en
bättre lyxbil frivilligt styra mot ett träd,
undra de, om de ej själva skulle kunna
eliminera trädet ur sin passionshistoria
och få behålla både lidelsen och bilen.
Stycket börjar med att den vackra Mrs.
Fenwicks man har hoppat ut genom fönstret,
ej på grund av makans oroliga sexuella
läggning utan av »renhet», påstår hon. Vad kan
det betyda? Man behöver ej grubbla alltför
länge, ty man får veta, att det där med
renhet sa hon bara av ädelhet. Nej, det
var på grund av könssjukdom som Mr.
Fenwick hoppade ut.
Det finnes emellertid en fast punkt
i skådespelet, och det är att hjältinnan
alltid såväl under som efter säsongen bär
en grön hatt. Vilken älskare hon än hade,
i ur och skur alltid en grön hatt. Tänk,
så intressant! Fru Alice Eklund, som hade
denna roll, kunde ej ge Mrs. Fenwick det
drag av fullkomlig oskuld och lockande
syndighet i förening, som skulle komma
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
