Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. La tir in
av herr Axelsson, tilltalade däremot genom
sin äkthet.
På Södra teatern gavs — och under en
alldeles för kort tid, tycker jag, med hänsyn
till styckets värde —• Kopparbröllop av Sven
Rindom. Jag har sett det trevliga,
humoristiska stycket på Dagmarteatret med Nordens
älskligaste skådespelerska, fru Clara
Pontoppidan, som hjältinna, om man kan använda
det ordet om den lilla, till ytterlighet
obetydliga fru Mette Holten. Här på Södran
blev det ej lika danskt — danskt är det
högsta berömmet — men dock en
framställning som man såg med mycket nöje.
Det är ej fråga om några drabbningar
mellan furstar oah väldiga, man blåser ej
i kopparlurar och dunkar på kopparsköldar.
Det är endast fråga om några unga par,
som gift sig på samma dag och fira
tioårsfest — kopparbröllop.
Hos det något erotiskt nervösa paret
Holten råkas direktören för A.-B. Vad är
ett hem utan grammofon?, spelad av Hugo
Jacobson med lustig obligat skoj friskhet,
mycket träffande återgiven, och hans
olyckliga fru samt den kuschade adjunkten
Thorsen— herr Carl Gunnar Wingård och dennes
etiska och feministiska men ej alis feminina
fru Frida, från vilken fru Edith Wallén hade
för aftonen trollat bort alla de
lyckoskänkan-de egenskaper, som ligga i den förtjusande
och utmärkta skådespelerskans egen natur.
Det visade sig dock, att hennes förtrampade
make hade det allra bäst av allesamman,
ej därför att hon, som någon kunde tänka,
om aftonen avlade det kvinnokvinnliga och
blev kvinna, utan därför att han hos en
f. d. elev fann full kompensation för de
förödmjukelser, med vilka hans maka
överhopade honom. Då adjunkten i stilla lycka
anförtrodde detta åt fru Holten, blev
publiken nästan lika förbluffad som hon, ty på
scenen skall ju en herre, som av makans
stränga blick tvingas att sätta bort ett fullt
maderaglas, ej ha möjlighet till någon
ersättning hos vänligare kvinnor. Man erfor
emellertid en rörd tillfredsställelse över att
adjunkten adjungerat en t. f. adjunkt —
vad heter det i femininum?
Den största teaterkatastrof, som inträffat
i Sverige, är den ranftska
teaterverksamhetens sammanstörtande. Det är en märklig
insats Albert Ranft gjort genom sin sega
energi, sin ekonomiska och personliga
hänsynslöshet, och trots sin illitterata läggning
har han dock genom sitt intresse för det
sceniska i olika former gjort verklig nytta
i svenskt teaterliv. En statistik över vad
han givit klarlägger, att ett mycket stort
antal ur konstnärlig och litterär synpunkt
betydande skådespel genom honom blivit
uppförda, och detta fordrar rättvisan att
man just nu kommer ihåg. Utan bidrag
från ståt eller kommun ha de Ranftska
teatrarna existerat. Det tycks ju icke vara
lätt för en teater att existera ens med stora
dylika bidrag.
En anmärkning som gjorts både mot
den Ranftska och mot den Eklundska
repertoaren är att »lättare gods» så ofta
förekommit. Är det icke ganska naturligt att
på scener, särskilt avsedda för de lättaste
komedier och farser, man rätt ofta får se
sängkammarfarser, d. v. s. det sorn fröken
Jönsson i scenen »Svenska folket på
skolbänken» i Folkteaterrevyn för några år
sedan fullkomligt korrekt förklarade handla
om »sängar, kärlek och sånt där»?
Den roligaste komedi och den
behagligaste pjäs vi fått se under hela säsongen
var Robert de Flers och Francis de
Croissets De nya herrarna. Jag såg den
utomordentligt väl framförd i Paris
sommaren 1925. Den är alldeles omodern,
d. v. s. kvick och träffande, med logisk
utveckling, behandlande Frankrike just nu,
klar och pregnant, med ett ord, pjäsen är, som
man förr i världen sade, äkta fransk. Den
skiljer sig helt och hållet från det tillgjorda,
ansträngda och tråkiga som nu utmärker
det allra mesta av det som anses bäst
uttrycka det moderna väsendet i fransk
skönlitteratur. Trots att spelet i ett fall var
underhaltigt och i ett par andra ej vidare
utmärkt, gjorde sig stycket tack vare dess
egna förtjänster ypperligt också på
Vasateatern.
En mans värde beror naturligtvis
egentligen på att han är en man, men det är
ett pius, om han också är en herre, d. v. s.
med förfining och kultur i uppträdande och
tänkesätt, helst med under generationer
nedärvd säkerhet och lugn frihet i sättet
att vara. Man har länge vant sig både i
Frankrike och annorstädes att ha herrar i
spetsen. Under senare decennier ha
emellertid blott en och annan till och med av
ministrarna fått räknas med till Tout Paris,
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
