- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
434

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. La tor in

en dylik »herre». Men vi, som se med
sympati på det mänskliga, vare sig det gäller
riktiga eller litet odeciderade herrar, vi
erfara tillfredsställelse.

Du gamla, du fria heter i år
Karl-Ger-hards sommarrevy på Folkteatern, men
ehuru han själv i guldgulfärgat hår och
kanariegul väst och ljusblå röck och byxor var
»klädd svenskt», liksom man nu bör resa,
dricka och äta svenskt, så betyder det ej
att Karl-Gerhard blivit höger, ehuru i alla
länder, möjligen med undantag av
Sovjetryssland, revyförfattare och revypublik anse
sig ha rätt till ett steg åt höger. Det
folkfrisinnade partiet, det parlamentariska
minoritetspartiet, som övertagit regeringen,
torde ej få många instämmanden i sin
folkfordran, det nu viktigaste i vår rikspolitik:
ännu sämre pilsnerdricka!, om det vände
sig till Folkans artister och publik. Så lät
det åtmistone, då man såg denna revy.

En av önskningarna, en av de många
önskningar man har då det gäller teater,
är att en stark rapport måtte finnas mellan
seen och salong. Den kan knappast gå
längre än på en folkteatersrevy, då
skådespelarna gå ut bland publiken, hälsande
och frågande om det ena och det andra.
Ibland kastas också bollar över rampen
från scenen till salongen och vice versa.
Någon enstaka gång kommer ett
symboliskt paket visselpipor från salongen in på
scenen. Teatern är ett av de få ställen,
där nästan fullkomlig yttrandefrihet råder.
Var har man eljest rätt eller tror sig
åtminstone ha rätt att vissla, då man tycker
något vara opassande eller dumt? I Rom
brukade publiken på Colosseum harangera
den gudomlige Cæsar själv. »Tag tillbaka
dina äktenskapslagar», ropade man till
Augustus från bänkraderna.

Ehuru själv synnerligen skeptisk i fråga
om de starkt expressionistiska och starkt
stiliserade dekorationerna, då ju de mellan

dessa agerande människorna icke äro
stiliserade, måste jag framhålla den ovanliga
smak och den levande fantasi, med vilken
Jon And utfört dekorationerna till revyn.
Lägger man härtill, att samme konstnär
tecknat kostymerna, måste man ovillkorligen
glädjas åt, att Karl-Gerhard haft honom till
medhjälpare. Har Jon And begärt
sjuttiofemtusen kronor i ett för allt, såsom vår
andre store modernistiske
dekorationsmålare gjorde för »Simson och Delila?

Karl-Gerhard, »Sveriges Aristofanes», som
han älskar att kalla sig, är liksom sin
grekiske föregångare personlig och kvick. Vi
få ej se, om han står i Nordisk familjebok
år 4426. Kanske? Men då får det
omfattande arbetet ännu flera delar. Ett drag
av verklig klokhet och elegans var den
skarpa och lustiga självkritik den spirituelle
revyförfattaren lät den förträfflige
konferenciern herr Waldemar Dalquist framföra.
Bland glanspunkterna var Lili Ziedners
romanssångerska, full av falsk naturlighet
och särskilt kostligt tiligjord, då hon
framviskade orden: »Mor, jag är rädd för
vinden.» Och ytterst angenämt berörd blev
jag även av hennes fullkomliga motsats,
den lilla käcka, friska, naturliga svenska
scoutflickan fröken Brita Werner. Visa
henne för Gyds skull för turisterna som
typisk »svensk flicka»!

Med en nästan förbluffande säkerhet och
bravur framförde unga, friska,
originalhumoristiska Hillevi Stenhammar några goss- och
sjömansvisor. Måtte hon nu ej också prompt
liksom Sarah Bernhardt vilja spela Hamlet.
Roligt vore emellertid att få se henne som
något feminint, som satunge exempelvis.

Något av det dyrbaraste, av superkomik
— oin ordet tillåtes — låg över den
stiliserade typ av mänsklig svaghet, den alltid
missbrukade, den som alltid misslyckas,
Agathon Pilén—herr Calle Hagman. Det
var verklig konst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free