- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
438

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glim stedt

har kanske genom den erfarit den första
dragningen till ämnet, även om det var
Bertatis textbok till »Convitato di pietra»
som blev den direkta utgångspunkten för
da Pontes och Mozarts »Don Juan».

I motsats till Moliére i dennes Don
Juan-komedi, som gavs i Wien några år
före balettens premiär, har Angiolini tagit
det övernaturliga elementets ingripande på
fullt allvar. Härutinnan återknyter han till
det Tirso de Molina tillskrivna
ursprungsdramat, »EI Burlador de Sevilla», vars
enda verkligt starka scener enligt den
nyssnämnde litteraturhistorikern äro de i vilka
guvernörens stenbild uppenbarar sig. Men
baletten ger en mycket rudimentär
framställning, en sådan i fickformat, av Don
Juan-tragedin. Man får endast början och
slutet därav. Det begynner — för att
relatera det i två versioner föreliggande
scenariot i den hos oss visade kontamineringen —
med en serenad, som Don Juan med
biträde av sin betjänt, Sganarelle, och några
musikanter ger utanför guvernörens hus,
för dennes dotter, som här heter Donna
Elvira. Enleveringsförsök; duell mellan Don
Juan och fadern, vari den senare faller
— den första scenbildens förlopp är
ungefär detsamma som i operan. I nästa bild
infinner sig mitt under dans- och
taffel-musiken vid en av Don Juan given fest
guvernörens staty, som inbjuder förföraren
till supé i sin gravkammare. Därinne vill
värden upprepade gånger förmå Don Juan
att ångra sig: han pekar uppåt himlen,
sluter syndaren i sin famn och lägger sin
hand på hans hjärta — alltför välmenande
omvändelseförsök, som man inte väntat sig
av den såsom stenbild spökande, illa
behandlade guvernören. Då Don Juan endast
svarar med hån, slås han slutligen till
marken. I sista bilden ser man honom
kringvärvd av avgrundens hämndlystna furier
och fladdrande eldslågor.

Glucks musik omfattar utom en
inledande sinfonia 30 korta satser och ett brett
utfört slutnummer. Det är stycken i enkel
lied-form, bland vilka naturligtvis rena
dansnummer förekomma i stort antal. Bland
mer anslående stycken kunna nämnas den
inledande serenaden, vars oboemelodi
ackompanjeras av stråkarnas gitarrliknande
pizziccati, och den även av Gluck använda
andalusiska fandango, som i fulländad
stilisering är oss bekant från Mozarts »Fi-

garo». Musikdramatikern röjer sig i scenerna
med guvernören, där enligt företalet »Herr
Gluck — — fullkomligt gripit det
förskräckliga i handlingen». För nutida öron
blir dock endast slutnumret av starkare
verkan, den senare i »Orfeus» inlagda
furiedansen, vars målning av hädarens
helvetesfärd blivit kallad en Glucksk
Feuer-zauber.

För några år sedan utgavs
originalpartituret i den österrikiska musikaliska
Denk-mälersamlingen, något som möjligen gett
impulsen till det sceniska återupplivandet.
Att bearbetaren, den bl. a. vid Wiens
Operntheater verksamme balettmästaren,
Heinrich Kröller, handskats fritt med det
musikaliska materialet, framgår redan därav
att det ursprungliga scenariot tillökats med
ett förspel. Enligt textboken ses här hur
»Don Juan såsom Pierrot i vit mantel, med
korslagda armar, står mitt på scenen, lugnt
som en staty, symbolen för den
kvinno-fascinerande manligheten»; successivt
inkomma i »symboliska» fantasikostymer
»16 kvinnor i alla karaktärer och
temperament», som till sist omslingra den
oemotståndlige såsom »ett nystan av
kvinnokroppar». Det måste medges att ett av de
för balmusiken avsedda styckena befinnes
utmärkt lämpa sig för att uttrycka Don
Juans spotskt utmanande väsen. Jämte
omgruppering av numren ha inlagts en del
sådana från andra Gluckverk, nämligen ett
flöjtandante ur »Alceste» och en sicilienne
ur »Armida», vilka i musikalisk skönhet
onekligen taga priset i det sålunda
tillökade partituret.

Med tillfredsställelse måste hälsas att
operans balettkår äntligen åter fick
framträda i några självständiga uppgifter och
därvid kommit under kompetent ledning.
Det bjöds effektfulla grupperingar och
verklig dans i den även hos oss anlitade hr
Kröllers regi, även om denne ej kunde
komma oss att glömma en sådan på en
gång stilförnyande och stilsträng mästare
som Fokin. Titelpartiets innehavare, Sven
Herdenberg, bör nämnas för sin apparition
och plastik, som helt förklarligt hade något
om Forsells Don Juan-bild påminnande.

Den leende rokokovärld, mot vilken
Glucks balett utgjorde en protest, firade en
återuppståndelse i det herdespel, Amoriner,
som avslutade programmet. När den
22-årige Mozart 1778 uppehöll sig i Paris,

438

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0482.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free