Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
fick han på uppdrag av Noverre skriva
en del av musiken till ett på Stora operan
framfört divertissement, »Les petits riens».
Scenariot finns ej mer i behåll, men genom
en recension känner man huvuddragen
därav. Det bestod av tre fristående scener,
en anakreontisk, en komisk och en
pastoral, av vilka den sista väckte både
förtjusning och anstöt på grund av sin frivola
poäng. Musiken påträffades för omkring
50 år sedan i Parisoperans bibliotek.
Såsom konsertsvit har man hos oss hort
Mozarts komposition, vars nära anslutning till
dåtida franska dansmönster kunnat påvisas,
men som samtidigt äger en äkta Mozartisk
charm och ett särskilt förtrollande drag av
juvenilt sinnesliv. Hör t. ex. några gavotter
eller ett av flöjten blåst D-duradagio, en
melodi av samma ljuvhet som kan
beledsaga erinringen av en lycklig dröm.
Med fyndighet, inte minst framträdande
i den koreografiska uttydningen av den
musikalisk rytmen, hade hr Kröller till
dessa tonande Watteau-bilder anpassat sina
egna »små ingenting». De visade oss ett
herdepar i dess endast flyktigt av
»svartsjukans dämon» grumlade kärlekslycka, om
vilken små amoriner — balettens yngsta
— slogo vakt. Både det graciösa och
smålustiga kom fullt till sin rätt i utförandet.
Främst ihågkommes Elly Holmbergs
retande och talangfullt dansande herdinna,
en i rörelse försatt duk av låt oss säga
Fragonard.
Nils Grevillius dirigerade de tre
nyheterna med vanlig precision och skicklighet.
Huruvida den orkestrala pricken alltid
träffades i Raveloperan, vågar jag, utan att
ha ägt tillfälle till åhörande annorstädes,
ej bestämt uttala mig om. Stilen eller
riktigare den specifika klangen i detta slags
musik — likaväl som i det senare givna
Debussyverket — är dock ännu något
främmande för operaorkestern. Men först i och
med den fulla förtrogenheten finnes den
rätta, suggestivt övertygande klangnyansen.
Såsom nästa nya program gavs Oberon,
vars kompositör, Carl Maria von Weber
avled för hundra år sedan, den 5 juni
1826. Man vet, under vilka ogynnsamma
omständigheter denna tonsättarens sista
opera tillkom. Redan dödssjuk beslöt han
sig endast motvilligt, i hög grad med
hänsyn till sin familjs ekonomi, att hörsamma
beställningen från Covent Garden, som i
Carl Maria von Weber.
Teckning av J. G. Ruckman.
I Nationalmuseum.
främsta rummet ville ha ett grant
utstyrselstycke med musik av »Friskyttens»
berömde kompositör. Akt för akt erhöll han
den engelska texten av pjäsleverantören
J. R. Planché, författare bl. a. till det på
gamla Djurgårdsteatern givna folkdramat
»Carl XII på Rügen». Dennes källa var
den medeltida sagan om Huon de Bordeaux
sådan den behandlats i Wielands »Oberon».
Detta versepos hade även utgjort en av
källorna till »Trollflöjtens» text, och
åtskilliga paralleller kunna dras mellan
Mozarts och Webers verk. »Eine neue
Maschi-nenkomödie» — så löd ett betecknande
omdöme efter »Trollflöjtens» premiär i Wien.
Paren Huon—Rezia och
Fatima—Scheras-min utgöra i flera avseenden pendanger
till Tamino —Pamina och
Papageno—Pa-pagena. Den manlige huvudpersonens
kärlek upptändes i ena fallet vid åsynen av
ett porträtt, i det andra genom en vision.
Även Huon och Rezia ha på tillskyndan
av högre, i detta fall övernaturliga
makter, att genomgå allehanda farligheter och
prövningar, innan deras kärleksförbund
beseglas. Det trollhorn, som den förre
erhåller av älvornas kung, påminner om
Ta-minos flöjt och Pagagenos klockspel . . .
Men Planchés text är ännu mer valhänt
hopkommen än Schikaneders. Gång på
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
