Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans spe Iår
Fot. Atelier Jæger.
Gertrud P à l s o n-W e tt e r g r e n som Carmen.
Skulle man tro att ett verk som »Oberon»
kan nämnas apropå »Pelléas»? Debussy
var emellertid en varm beundrare av denna
Webers skapelse; han fann däri bl. a. »ett
slags drömmande melankoli, som var så
personlig för epoken, men som aldrig
tyngdes av det hårdsmälta tyska månsken,
vari nästan alla komponistens samtida
badade sig.» När fransmannen kom hem till
sig efter den föga lovande
generalrepetitionen, ville han — berättar en av hans
vänner — blott tala om dessa
Oberon-hornets toner, genom vilka porten öppnas
till operans trolska värld. Under
föreställningen hade han gästats av dessa toner,
som — väl att märka — icke äro flera
än tre. Ett liknande uttryck för hans
musikestetiska inställning återfinnes i
inledningen till hans utgivna artiklar om musik,
där han låter sin alter ego — med det
originella namnet Monsieur Croche
Anti-dilettante •— uttala sig så: »Två takter ge
mig nyckeln till en symfoni och till varje
annan musikalisk anekdot.» Och i några
melodier av Mussorgsky, vilkens »Boris
Godunov» blev en händelse i hans
konstnärliga liv, tjusas han av den mot det
vedertagna brytande formen, »som
sammansättes av små successiva färgfläckar,
förbundna av ett mystiskt band och genom
en förmåga av lysande clairvoyance».
I ovan sammanställda citat kan en god
del av den för »Pelléas» grundläggande,
mot det Wagnerska musikdramat medvetet
reagerande estetiken sägas vara innesluten.
Debussy var visserligen ingen melodiens
fiende, något som många av hans smärre
verk särskilt övertygande bevisa. Men
åtminstone beträffande »Pelléas» sträcka sig
hans melodiska idéer sällan utöver två
takter, om ens det. En hel rad
huvudmotiv, utgörande konstruktiva element i
scenernas uppbyggnad, kunna emellertid
påvisas, och några av dem, i främsta
rummet de båda som syfta på Mélisande och
den tungt framskridande Golaud, återkomma,
om också inte direkt ledmotiviskt, så
åtminstone såsom symboler och erinrings-
445
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
