Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Isak Gustaf Clason. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
Gellerstedtska lärjungekretsens
barockstudier i gamla Stockholm: portal- och
gavelformar hava hämtats från staden
mellan broarna. Vi finna den
Zetter-vallska stilens skånska hembygdsrealism,
den pittoreska och färgstarka kyrko- och
herrgårdsarkitekturen på skånska slätten
har utlämnat vissa drag i material- och
silhuettverkan. Men det är dock framför
allt andra historiska storbyggen som
bildat Nordiska Museets nordiska
egenart: det är de danska Kronborg och
Frederiksborg, de svenska Vadstena och
Gripsholm. I ett jättefamntag skulle
Vasaarkitekturen med sina kolossala rundtorn
omsluta det danska renässansslottet, så
ter sig i en antropomorfisk bild denna
arkitektoniska skandinavism. Det var bara
Danmark, som blev färdigbyggt: den
byggnad vi hava framför oss, med sina
gavelkrönta längor och sitt livligt
konturerade mittorn är framför något annat
en parafras på Fredrikarnas och
Kristianernas renässans, medan Vasarnas
massiva, av Clason 1600-talsmässigt
ombildade borgstil förblev obyggd.
Byggnaden har icke blott därpå förlorat ett
nationellt uttrycksvärde, men även ett
konstnärligt; det har blivit något stelt
och pedantiskt symmetriskt över denna
pittoreska vertikalarkitektur; insatt i den
mer oregelbundna utbyggnadsplanen med
de tunga rundtornen hade den fått ett
mera skiftande lynne mellan allvar och
glädje. Ragnar Östberg skrev om
byggnaden: »Man skulle endast önska, att
konstnären ett ögonblick, i denna
pittoreska stil, dragit på munnen och
kommit en att le» — det efterlysta leendet
log Östberg själv ett kvart sekel senare
i sitt Stadshus. Men det är icke närmast
leendet som stelnade, när Clason icke
fick fullborda sin största tanke. Det är
den storsvenska stämningen. Borgen skulle
ligga, sluten inom sig själv, ett stycke
från Stockholmsvattnet och med sin väl-
diga massa och med sina rika växlande
perspektiv minna om de imposanta
Vasaborgarna vid Vättern och Mälaren. Nu
ligger huset utan något egentligt stöd
på slätten, rätt upp och ned, med
vertikala murar, gavlar och torn på den
platta marken, stort i sin verkan, men
ändå icke nog stort att helt behärska
sin trakt.
Men om omständigheterna beskuro
byggnadens yttre något av dess
makt-fullhet, det inre har sannerligen ingen
mäktighet förlorat. I ett suveränt grepp
omsluter hela denna väldiga byggnad
egentligen blott ett enda rum; det ligger
en karolinskt patriotisk storslagenhet och
självkänsla i denna ofantliga ärohall öVer
den svenska kulturen. Jag kan icke
påminna mig något profanrum i Sverige
som är jämförligt med detta utom ett
aldrig utfört — den yngre Tessins
troféhall för Karl XII, ämnat att lyfta samma
segertecken, som nu hedras i detta rum.
Uppslaget med denna fosterländska
hederssal torde utgått från Hazelius; han
säger själv att han påverkats av den,
sedan länge rivna, stora hallen i Palais
de 1’Industrie å Champs Elysées i Paris.
Men den klarhet och sinnrika storhet,
med vilken Clason genomfört
planlösningen och resningen av denna
ljusfiö-dande hall med dess gallerier mot
musei-appartementen, är den verkligt store
byggmästarens. Med medel, som här icke
kunna analyseras, har han av katedralen
format ett profant tempel. Det finns intet
av kyrka och dock stor högtid och ren
andakt i denna på kyrkoarkitektur byggda
interiör, och det är icke en bild av
Frälsaren, men en bild av Gustav Vasa som
självklart intar sin plats i den väldiga
absidnischen.
Med Nordiska Museet som
genombrottsbyggnad har under de följande
decennierna den svenska arkitekturen
ivrigt sökt förbindelse med sin forntid
462
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
