- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
466

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anton Tjechov. Några inledningsord av W. S.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

w. s.

hos Bonnier 1920 utkommen samling,
kallad Svarte munken efter den första
berättelsen, men innehållande endast några
få av samma art och för övrigt utfylld
medels ett knippe av småskisserna, allt
i förträfflig tolkning av Ellen Rydelius.
Den förra avdelningen omfattar utan tvivel
en del mycket karakteristiska berättelser,
sådana som titelnovellen samt Fästmön och
Huset med entresolvåningen. Men där finnes
icke de största, såsom Steppen, Min hustru
eller någon ur serien Bönderna — en
samling av helt annan styrka än Byn av T:s
lärjunge Bunin — eller någon med stoff
från författarens läkarverksamhet eller från
hans liv på landet. Det måste dock
medges, att ett urval ställer sig svårt. Tjechov
har i dessa noveller ett nära nog
oöverskådligt galleri av olika slags människor,
levande, lidande, älskande, naiva
människor, därbredvid också simpla och
intetsägande, men blott som bakgrund för
de förra. Endast för dem, vilkas intresse
är beroende av omväxling i miljöer, blir
det enformigt att läsa om så många
förkomna individer, om så mycken fattigdom,
depravation, slapphet, så många specifikt
ryska typer och egenskaper, vilka man
redan känner ur ett otal böcker. Ty den
konst, som är de ryska novellisternas stora,
att ur de tarvligaste levnadsförhållanden
låta växa fram bilder av människor och
deras öden, en levande verklighet med
allt som rör sig under den likgiltiga
vardagsytan, den stiger i många av Tjechovs
noveller till en sällsynt fulländning. Och
skall man tala om enformighet, består den
verkligen endast däri, att icke de högre
stånden äro företrädda bland hans figurer
eller i hans miljöer: ingenting passerar i
petersburgska lyxbostäder eller på granna
hotell, allt som händer, händer människor
vilkas inre existens icke hämmas eller
förskönas av något jäkt i Härdens tjänst. De
kunna visserligen vara burgna, men då är
det själsliga enslingar, med egenheter och
lidanden ohindrat utvecklade i konflikt
med världens tarvlighet; men mest är det
medelklassfolk, läkare och ämbetsmän,
utkastade i en omgivning, där de dömas
att gå under, eUer landsbor långt borta
från kulturens beröring, i vilkas
familjekrets de olika karaktärsnyanserna få stark,
outjämnad betoning och törnå emot
varandra, eller bönder i mångahanda skift-

ningar med alla primitiva instinkter
oförskönade men också med ursprungligt
kraftiga egenskaper, eller ensamma kvinnor,
vilkas kärlekslängtan någon enstaka gång
synes möta en tänd låga, för att blott
brännas och sedan helt förtvina. Olyckan
ruvar över de flestas öde, ofta förvållad
av egen slapphet, oftast av orimliga
samhällsförhållanden eller människors dålighet.
Ali god strävan synes förutbestämd att
misslyckas, och skönjes där någon gång
en räddning för en själ, en glimt av hopp,
så försvinner den snart i mörkret. Det
inträffar i dessa tragiska historier knappast
någonsin en katastrof, livet går sin gång
och händelserna flyta ut i intet, ja ofta
händer icke ens någonting, det blir blott
en utsikt över livet, såsom i den stora
berättelsen Steppen; men det griper blott sa
mycket starkare, detta att perspektivet ej
stänges, utan sträcker ut sig i tröstlös
oändlighet.

Så är det ju också i Tjechovs dramer. Han
undviker starka uppgörelser, men hur djupt
tragiskt verka icke i alla fall slutscenerna,
och hur fullständigt ser man icke dessa
bilder av livsöden utveckla sig, lika bra
och bättre än någonsin i ett regelrätt
byggt teaterstycke med våldsam
upplösning. Detta är nog för att vittna, att
dramatisk gestaltningsförmåga ingalunda
saknades honom. Men denna framträder i
novellerna i mångfaldiga former och icke
sällan med en alldeles ojämförlig kraft.
Otaliga små scener ställas levande för
våra ögon, åskådligare än på någon teater.
Det finnes ingen som liksom ryssarna —
gudvet förmedelst vilken hemlig konst
•—-kan på detta alldeles omedelbara sätt få
situationerna att verka rent visuellt: några
drag av pennan, och man har dem där,
tre, fyra personer kring ett bord, deras
utseenden, röster, rörelser, rummet med
sin inredning och sin doft, och man följer
det som försiggår lik en åskådare från
parkett. Tjechov är i denna stillsamma
dramatiska situationsteckning en
oöverträffad mästare. Jag minnes en nattlig
vinterbild från en landsvägskrog i
ödemarken, med en samling människor och
ett blott antytt mänskligt inslag av
lidelse och lidande, som växer fram i denna
krets av tillfälligt hopförda typer: en sak
man aldrig glömmer, då man engång
läst den.

466

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0514.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free