Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Damen med den lilla litt71 den
Av Anton Tj’e eho v
Från ryskan av W. Söderhjelm
I.
/PAN TALADE OM att
ett nytt ansikte
uppenbarat sig på molon, en
dam med en liten hund.
Dmitri Dmitritj Gurov, som sedan två
veckor befann sig i Jalta, hade begynt
intressera sig för de nykommande.
Sittande i paviljong Vernet, såg han en
dag en ung blond kvinna passera förbi,
av medellängd, med en barett på
huvudet; efter henne sprang en vit hund.
Och sedan mötte han henne alltjämt
i stadsträdgården eller i skvären,
stundom flera gånger om dagen. Hon gick
ensam, alltid med samma barett på
huvudet och alltid följd av sin vita vovve.
Ingen visste vem hon var: man kallade
henne helt enkelt damen med den lilla
hunden.
— Om hon är här utan sin man
och utan några bekanta, tänkte Gurov,
skulle det inte vara så galet att göra
hennes bekantskap.
Han var ännu icke fyrtio år, men
han hade redan en tolvårig flicka och två
gossar, som gingo i gymnasiet. Man
hade gift bort honom tidigt, medan han
höll på med sin andra årskurs vid
universitetet, och nu föreföll hans hustru
halvannan gång så gammal som han.
Hon var en högväxt kvinna med mörka
ögonbryn, rätlinjig, allvarlig, solid, —•
»tänkande», såsom hon sade om sig
själv. Hon läste mycket, försummade
att, när hon skrev, sätta ut det
förstärkande tecknet efter orden1 och kallade
sin man icke Dmitri utan Dimitri.
I tysthet tänkte han om henne, att
hon var inskränkt, trångsynt och oelegant;
han fruktade henne och höll sig icke
gärna hemma. Sedan länge tillbaka
bedrog han henne; han bedrog henne
ofta, och det var troligen därför han
nästan alltid talade fult om kvinnorna,
sägande, när samtalet rörde sig om dem:
»lägre ras!»
Det föreföll honom som om de bittra
erfarenheter han gjort skulle givit honom
rätt att ge dem vilket namn som helst;
icke desto mindre hade han ej kunnat
leva två dagar utan denna lägre ras. I
herrsällskap hade han tråkigt, han var
icke sig själv, blev stum och
likgiltig. Bland damer kände han sig
däremot fri, visste vad han skulle tala om
och huru han skulle föra sig; det var
honom till och med lätt att tiga med
dem. I sitt väsen, sin karaktär och hela
sin natur hade han någonting tjusande,
någonting ogripbart, som stämde
kvinnorna till hans förmån och drog dem
till honom; han visste det, och någon
1 Att icke skriva ut bokstaven »jerr», som
förut alltid slutade ett konsonantiskt utljudande
ord för att utmärka hårt uttal, ansågs som
modernitetssnobberi. Övers. anm.
469
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
