Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Damen med den lilla hunden
omöjligt förklara var han tjänade, om
det var i guvernementsstyrelsen eller i
kommunalförvaltningen, och detta roade
henne själv. Gurov fick också veta, att
hon hette Anna Sergejevna.
Hemma i sitt hotellrum tänkte han
på henne och att han utan tvivel skulle
råka henne igen i morgon. Det måste
bli så. När han lade sig, tänkte han på,
att hon ännu för kort tid tillbaka var
en liten pensionsflicka, liksom hans
dotter i detta nu, han erinrade sig, huru
mycket blyghet och bryderi det fanns
i hennes skratt och i hennes sätt att
samtala med den främmande mannen
— det var tydligen första gången i sitt
liv som hon var ensam under slika
förhållanden, som man följde henne och såg
sig om efter henne, som man talade till
henne med ett hemligt mål i sikte,
vilket hon omöjligt kunde låta bli att ana.
Han erinrade sig hennes smala och svaga
hals, hennes vackra grå ögon.
»Det är i alla fall någonting hos henne
som väcker medlidande», tänkte han i
det han somnade in.
II.
En vecka hade förgått sedan den dag,
då de gjort bekantskap.
Det var en helgdag. I rummen var
det kvavt, på gatorna virvlade vinden
upp dammet och slet hattarna av
huvudet på folk. Man var törstig dagen i
ända, och Gurov gick gång på gång in
i paviljongen för hämta åt Anna
Sergejevna limonad och glace. Ingenstädes
fick man skydd för hettan.
När det på kvällen svalnat litet, gingo
de ut till hamnen, dit just en ångare
väntades. Det var många promenerande
på kajen. Man hade kommit för att
möta, man hade buketter i händerna.
Tydligt föll i ögonen två för Jalta
karakteristiska egendomligheter: gamla damer
voro helt ungdomligt klädda, och det
vimlade av generaler.
Havet var oroligt, ’och båten anlände
därför långt efter solnedgången. Den
loverade länge innan den lade till. Anna
Sergejevna betraktade genom sin
lorgnett ångbåten och passagerarna, liksom
sökande efter bekanta ansikten. När
hon vände sig mot Gurov, lyste det i
hennes ögon. Hon talade mycket;
hennes frågor kommo fram ryckvis, och hon
glömde omedelbart vad hon just frågat.
Slutligen tappade hon sin lorgnett i
folkhopen.
Den eleganta publiken skingrade sig;
man urskilde knappast mer anletena,
vinden hade fullständigt lagt sig, men
Gurov och Anna Sergejevna dröjde kvar.
som om de väntat att någon ännu skulle
stiga i land från båten. Anna
Sergejevna sade ingenting, sög in doften av en
blomsterbukett och såg icke på Gurov.
— Vädret har blivit bättre nu, mot
kvällen, sade han. Skola vi inte åka ut
någonstans?
Hon svarade icke.
Då såg han genomträngande på
henne, fattade henne plötsligt i sina armar
och kysste henne på munnen;
blommornas doft och friskhet steg mot honom
— han kastade kring sig en skrämd
blick: tänk om någon sett?
— Låt oss gå till er . . . sade han
sakta.
I hennes rum var det varmt; det
luktade parfym, som hon köpt i en japansk
butik. Gurov betraktade henne och
tänkte: vilka möten ställer icke livet till!
Han mindes från sitt förflutna sorglösa,
goda kvinnor, glada genom kärleken,
tacksamma för den lycka han berett
dem, även om denna lycka varit mycket
kort. Han mindes andra kvinnor —
såsom hans egen hustru —■ vilka älskade
utan uppriktighet, med välvalda fraser,
tillgjort och hysteriskt, såsom om det icke
471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
