Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton Tjechov
var fråga om kärlek och lidelse utan om
någonting mycket mer betydelsefullt.
Han mindes ännu två eller tre kvinnor,
i vilkas uppsyn plötsligt blänkte fram
ett rovgirigt uttryck, ett egensinnigt
begär att taga och tvinga ur livet mer
än det kan ge. Dessa voro icke
några varelser i sin första ungdom; det
var nyckfulla, oresonliga, föga
intelligenta kvinnor, och när Gurov kyldes av,
väckte deras skönhet hos honom ett
slags hat, och spetsarna på deras linne
tycktes honom likna fiskfjäll.
Hos denna unga kvinna däremot en
frånvaro av djärvhet, en oerfaren ungdoms
bryderi, en känsla av tafatthet. Båda
hade en förnimmelse av oro, som om
någon just skulle knacka på dörren. Anna
Sergejevna tog allt som hände på ett
egendomligt sätt, djupt allvarligt, såsom
vore hon nu en fallen kvinna — ja, så
tycktes det henne, och allt var så
besynnerligt och så opassande. Hennes drag
slappnade och liksom vissnade, hennes långa
hår hängde ner på båda sidor om
ansiktet, hon försjönk i tankar, i en ställning
präglad av sorg, lik synderskan på en
gammal målning.
— Detta är icke bra, sade hon; ni
kommer att vara den förste att
ringakta mig.
På hotellrummets bord stod en
vattenmelon. Gurov skar sig en bit och åt
långsamt. En halvtimme förgick under tystnad.
Anna Sergejevna var rörande;
renheten hos en hederlig, naiv kvinna, som
levat mycket litet, strålade ut ur henne.
Ett enda ljus, som brann på bordet,
upplyste knapphändigt hennes drag, men
det var tydligt att hon led i sin själ.
— Varför skulle jag upphöra att akta
dig? frågade Gurov; du vet inte själv
vad du säger.
— Må Gud förlåta mig, sade hon,
och hennes ögon fylldes med tårar. Detta
är förfärligt.
— Det låter som du ville rättfärdiga dig.
— Rättfärdiga mig? Varför? Jag är
en dålig, eländig kvinna, jag föraktar
mig själv och tänker inte rättfärdiga mig.
Jag har inte bedragit min man, utan mig
själv. Och inte endast nu, jag har länge
bedragit mig. Min man är sannolikt en
hederlig karl, en bra karl, men han är
en lakej. När jag gifte mig, var jag
tjugo år. Jag var nyfiken på att lära
känna något bättre: det måste dock
finnas ett annat liv än detta, sade jag
mig. Jag hade lust att leva. Leva! leva!
Denna nyfikenhet brände mig. Ni förstår
inte detta, men jag svär er, att jag inte
mer var herre över mig själv; det
försiggick någonting inom mig, jag höll inte
längre ut, jag sade min man att jag var
sjuk, och jag kom hit. . . Här har jag
hela tiden gått ikring liksom förvirrad,
som tokig. . . . och nu har jag blivit
en förkastlig och dålig kvinna, som var
och en har rätt att förakta.
Gurov tyckte det började bli tråkigt;
denna naiva ton, denna oväntade och
malplacerade ånger irriterade honom; om
den unga kvinnan icke haft ögonen fulla
med tårar skulle man trott att hon
skämtade eller spelade teater.
— Jag förstår inte vart du vill
komma, sade han sakta.
Hon gömde sitt ansikte vid hans bröst
och tryckte sig intill honom.
— Tro mig, tro mig, jag bönfaller er
därom. Jag älskar ett hederligt och rent
liv, och synden är mig förhatlig. Jag
förstår inte själv vad jag gör. Folket
säger: »det är djävulen som förleder!»,
och jag kan verkligen säga om mig
själv: det är djävulen som förlett mig.
— Seså, seså, mumlade han.
Han såg på hennes förskrämda,
stirrande ögon, kysste henne, talade till
henne milt och ömt, och så småningom
lugnade hon sig, och hennes glättighet
återvände. De logo båda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
