- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
474

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Anton Tjechov

skulle stiga upp i vaggongen på
kurir-tåget, och den andra ringningen ljöd,
sade hon:

— Låt mig se på er ännu . . . ännu
en gång. Ja, just sådär.

Hon grät icke, men hon såg bedrövad
ut, nästan sjuk, och hennes ansikte
skälvde.

— Jag skall ofta tänka på er, sade
hon, minnas . . . Gud skydde er! Gå
nu! Tänk icke illa om mig. Vi skiljas
nu för alltid, det är nödvändigt, därför
att vi alis icke bort råkas. Gud skydde er!

Tåget satte sig hastigt i gång; dess
lyktor försvunno snart, och om en minut
hörde man icke ens bullret mer, det var
som om allt förenat sig att göra ett
snabbt slut på denna ljuva dröm, denna
galenskap. Och kvarbliven ensam på
perrongen och blickande ut i det mörknande
fjärran, lyssnade Gurov till
gräshoppornas läten och telegraftrådarnas sus med
känslan av en som nyss vaknat. Han sade
sig, att hans liv räknade ett äventyr till,
och att detta nu var förbi och endast
minnet fanns kvar. . . Han kände sig
sorgsen och upprörd och förnam lätta
samvetsförebråelser: denna unga kvinna, som
han aldrig skulle återse, hade visst icke
varit lycklig med honom; han hade nog
varit hjärtlig och vänlig mot henne, men
i hans ton, i hans smekningar, i hans
sätt att behandla henne hade glidit in
en skugga av ironi, av den litet
klumpiga nedlåtenheten hos en lycklig man,
som dessutom var dubbelt äldre än hon.
Hon hade ständigt upprepat för honom,
att han var god, ovanlig, ädel; han hade
uppenbarligen tett sig för henne
annorlunda än han verkligen var, och alltså
hade han ofrivilligt bedragit henne.

Här vid järnvägsstationen förnam man
redan doften av höst. Kvällen var kylig.

— Det är tid på att också jag
återvänder till norden, tänkte Gurov, medan
han lämnade perrongen. Hög tid.

III.

Hemma hos honom i Moskva var
allting redan såsom om vintern, man eldade
i kakelugnarna, och om morgonen, när
barnen drucko sitt te innan de begåvo
sig till skolan, var det ännu mörkt, och
den gamla tjänarinnan fick lov att tända
för ett ögonblick. Det begynte frysa till.
När den första snön faller, den första
dagen då man kan åka släde, är det
behagligt att se marken och taken vita;
man andas mjukt och lugnt, och man
minnes sina unga år. De gamla lindarna
och björkarna med deras vita rimfrost hava
en godmodig uppsyn, de stå vårt hjärta
närmare än cypresserna och palmträden,
och i deras närhet vill man icke mera
tänka på bergen och havet.

Gurov var en äkta moskovit. Han
hade återvänt en vacker frostdag, och
när han, efter att hava tagit på sig päls
och varma handskar, gjort en promenad
längs Petrovka och hört klockspelen —
det var lördagskväll — förlorade den
resa han nyss gjort och de ställen han
lämnat, för honom ali tjusning

Han dök åter ned i livet i Moskva,
slök tre tidningar om dagen och
försäkrade efteråt, att han av princip icke
läste Moskvatidningar. Han uppenbarade
sig på restaurangerna, i klubbarna, vid
stora middagar, vid jubileer. Han kände
sig smickrad av att bekanta advokater
och berömda konstnärer kommo till
honom och att han i medicinska klubben fick
spela kort med professorer. Han förmådde
åter äta en hel portion gratinerad kål.

Han var viss om att innan en månad
förgått, bilden av Anna Sergejevna skulle
fördunklas i hans minne och endast med
långa mellanrum uppenbara sig i hans
drömmar med sitt rörande småleende,
— såsom det gått med de andra
kvinnorna. Men mer än en månad förgick,
man var inne i djupa vintern, och i hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0522.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free