Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ant o n Tj’e chov
lust att se Anna Sergejevna, att tala
med henne, att om möjligt få ett möte
med henne.
Han anlände till S. tidigt en morgon
och tog det bästa rummet på hotellet,
det, vars golv täcktes av ett kläde, grått
som en soldatöverrock. På bordet stod
ett bläckhorn, överhöljt av damm och
föreställande en ryttare som hälsade, men
på vilken huvudet fattades. Portiern gav
honom alla de upplysningar han behövde.
Herr von Dideritz bodde vid
Staro-Gontjarnaja, helt nära hotellet, i ett hus
som tillhörde honom själv. Han var rik
och hade egna hästar, i staden kände
honom alla. Portiern uttalade hans namn
Drydyrits.
Utan att göra sig någon brådska, sökte
Gurov upp Staro-Gontjarnaja och fann
huset. Mitt emot det sträckte sig ett
högt grått plank, krönt med spikar.
—- Det är sant, hon har verkligen haft
skäl att ta till flykten inför ett sådant plank,
tänkte Gurov, medan hans blickar
vandrade mellan husets fönster och planket.
Han sade sig att det var fridag och
att mannen alltså var hemma. För resten
hade det varit taktlöst att gå in och
oroa Anna Sergejevna. Om han å andra
sidan skrev till henne, kunde brevet falla
i mannens händer och allt vara förlorat.
Det bästa var att lita på slumpen. Han
gick av och an kring det gråa planket
och väntade på denna slump. Han såg
en tiggare gå in på gården och hörde
hundarna skälla. En timme senare
uppfattade han några svaga och otydliga
toner från ett piano. Det måste vara
Anna Sergejevna som spelade. Därefter
öppnades paraddörren och en gammal
kvinna utträdde, åtföljd av den vita
vovven, som Gurov kände så väl. Han ville
kalla på hunden, men plötsligt begynte
hans hjärta klappa, och rörelsen gjorde
att han glömde dess namn.
Han fortfor att gå upp och ner, och
allt mer föraktade han det gråa planket.
Irriterad tänkte han på, att Anna
Sergejevna glömt honom och kanske nu roade
sig med en annan; för resten en
naturlig sak för en kvinna, som är tvungen
att från morgon till kväll hava detta
fördömda plank inför sina ögon. Han
återvände till sitt hotell och förblev länge
sittande på schäslongen, utan att veta
vad han skulle taga sig till. Slutligen åt
han middag; därpå sov han länge.
— Vad detta är enfaldigt och
otrevligt, tänkte han då han vaknade och såg
de svarta fönsterrutorna: det hade redan
blivit kväll. Varför skulle jag somna?
Vad skall jag nu taga mig till i natt?
Sittande på sängen med det gråa
täcket, sådant som brukas i sjukhusen,
gäckades han i förtreten med sig själv.
—■ Där har du för din dam med den
lilla hunden och hela ditt äventyr! Nu
får du helt vackert sitta här . . .
På morgonen hade han på stationen
sett en stor affisch, som meddelade att
denna kväll en operett, Geishan, skulle
ges för första gången; han erinrade sig
detta och gick till teatern.
— Det är mycket möjligt, sade han
sig, att hon besöker premiärerna.
Salongen var fullsatt. Liksom i alla
provinsteatrar stod där ett slags dunst
ända upp över takkronan. Galleriet var
oroligt och bullersamt. På första parkett
sågos stadens eleganter, stående, med
händerna på ryggen. Främst i
guvernörens loge satt hans dotter, med en boa
över axlarna. Guvernören själv dolde sig
blygsamt under en av portiärerna; man
såg endast hans händer. Ridån rörde
sig, och musikerna stämde oupphörligt
sina instrument. Medan publiken anlände
och tog plats, genomletade Gurov girigt
salongen.
Slutligen inträdde Anna Sergejevna.
Hon satte sig i en fåtölj på tredje
stolraden, och när Gurov såg henne, kände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
