Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Damen med den lilla hunden
han sitt hjärta snöras ihop; och han
insåg tydligt, att det icke i hela världen
fanns någon som stod honom närmare,
som var honom dyrbarare,
betydelsefullare. Denna lilla kvinna, som icke hade
någonting anmärkningsvärt, som tycktes
förlorad i den stora provinshopen, där
hon satt med en vulgär lorgnett i
handen, fyllde nu hela hans liv, var för
honom den enda källan till sorg och glädje,
den enda lycka han åtrådde. Vid ljuden
av provinsorkesterns eländiga instrument
tänkte han på hur vacker hon var, tänkte
och fantiserade.
En storväxt yngre man, något
framåtlutad, med kortklippta polissonger, hade
kommit in i sällskap med Anna
Serge-jevna och satt sig bredvid henne. Vid
varje steg gungade han med huvudet,
såsom om han hälsat på någon. Det
måste vara mannen, han vilken Anna
Sergejevna engång i Jalta i ett anfall av
bitterhet betecknat med namnet lakej.
Och i själva verket framträdde i hela
hans långa figur, hans polissonger, hans
lätt flintskalliga huvud en tjänares brist
på personlighet; han hade ett sött
småleende, och i hans knapphål blänkte
något akademiskt tecken, som liknade
en kypares nummerbricka.
I första mellanakten gick han ut för
att röka, och Anna Sergejevna satt kvar
på sin plats. Gurov, som också hade
parkettplats, närmade sig henne och sade,
ansträngande sig att småle men med en
röst som darrade:
—■ Goddag.
Hon kastade en blick på honom och
bleknade, därefter såg hon åter på
honom med förfäran, icke troende sina
ögon; och hennes hand grep med kraft
om solfjädern och lorgnetten på samma
gång. Det syntes tydligt, att hon kämpade
för att icke svimma. De tego. Hon
förblev sittande, och han vågade icke, skrämd
av hennes häpnad, sätta sig intill henne.
Violinerna och flöjterna, som äntligen
stämts, begynte spela, och plötsligt kände
sig Anna Sergejevna och Gurov gripna
av fruktan: det föreföll dem som om
man från alla loger betraktade dem.
Då reste hon sig och styrde hastigt
sina steg mot utgången. Han följde med
henne. Och de vandrade meningslöst i
korridorerna och längs trapporna; förbi
dem passerade människor — ämbetsmän,
professorer, tjänstemän i
apanageministeriet, alla med tjänstetecken i knapphålet,
damer, vilkas pälsar de sågo hänga i
garderoben; de kände ett våldsamt drag,
som medförde en lukt av bortkastade
cigarrettstumpar. Och Gurov, vars hjärta
klappade hårt, tänkte:
—■ Min Gud, varför alla dessa
människor, denna orkester ...
Och i detta ögonblick erinrade han
sig plötsligt den dag då han följt Anna
Sergejevna till stationen, då han sagt
sig att allt var slut mellan dem och att
de aldrig mer skulle återse varandra.
Huru långt de dock ännu hade till
slutet! . . .
Uppe i en liten mörk och trång trappa,
ovanför vilken det stod: Ingång till
amfiteatern, stannade Anna Sergejevna.
— Hur ni skrämde mig! sade hon,
med svårighet hämtande andan, ännu
alldeles blek och bedövad; jag lever
knappast mer. Varför har ni kommit?
Varför?
— Försök förstå mig, sade han sakta,
häftigt. Jag besvär er, förstå mig!
Hon såg ångestfullt på honom, med
kärlek och bön; hon betraktade honom
ofrånvänt, för att återfinna hans drag.
— Jag lider så, fortsatte hon utan att
lyssna till honom; jag har under hela
denna tid icke gjort annat än tänkt på
er. Jag har levat endast med er. Och
jag ville dock glömma er. Ah, varför
har ni kommit hit!
Högre upp, på en avsats, stodo två
477
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
