Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Damen med den lilla hunden. Av Anton Tjechov. Från ryskan av W. Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Damen med den li lia hunden
Sedan han följt sin dotter till skolan,
begav sig Gurov till »Slavjanski Bazar».
Han lämnade sin päls i bottenvåningen,
steg upp för trapporna och knackade
sakta på dörren. Anna Sergejevna hade
på sig den gråa klänning han tyckte
mest om av alla. Resan och väntan hade
tröttat ut henne; hon väntade honom
sedan föregående kväll, hon var blek
och såg på honom utan att småle. Så
fort han trätt in i rummet, kom hon
och lutade sig mot hans bröst. Deras
kyss var långvarig och innerlig, som om
de icke sett varandra på två år.
— Nå, frågade han, hur lever du
därborta ?
— Vänta, jag skall snart säga dig
det. Nu kan jag inte.
Tårarna hindrade henne att tala. Hon
vände sig bort och förde sin näsduk till
ögonen.
»Hon måste få gråta, jag skall sitta
ner en stund», tänkte han och satte sig
i en länstol.
Så ringde han och beställde te.
Medan han drack det, förblev hon stående,
vänd mot fönstret . . . Hon grät av
rörelse över det smärtsamma medvetandet
att deras liv var bundet på detta
ledsamma sätt; de kunde endast träffas i
hemlighet och måste dölja sig som tjuvar.
Var icke bådas liv förstört?
— Seså, sluta upp nu, sade han till
henne.
Det stod tydligt för honom, att deras
kärlek icke snart skulle upphöra. Anna
Sergejevna fäste sig allt starkare vid
honom ; hon tillbad honom, och det hade varit
vanvettigt att säga henne, att detta måste
hava ett slut. Hon hade icke trott det.
Han gick fram till henne, fattade henne
om axlarna, smekande och skämtande,
och såg sig plötsligt i spegeln. Hans
huvud begynte gråna.
Det slog honom, huru mycket han
åldrats och blivit fulare under dessa
sista år . . . Anna Sergejevnas axlar, på
vilka hans händer vilade, voro varma
och skälvde. Han kände medlidande med
detta ännu så varma och vackra liv,
vilket självfallet, liksom hans eget, snart
skulle begynna att vissna och förtorkas.
Varför älskade hon honom så? Alltid
hade han för kvinnorna tett sig
annorlunda än han verkligen var. Det var icke
honom själv de älskade i honom, utan
en varelse skapad av deras inbillning
och vilken de hela sitt liv igenom girigt
gått och sökt. När de omsider märkte
sitt misstag, fortsatte de att älska honom
ändå. Och icke en enda hade varit
lycklig med honom. Tiden gick, han gjorde
nya erövringar, skildes från dem igen;
men aldrig hade han verkligen älskat;
det hade varit vad som helst, men icke
kärlek.
Och först nu, när hans huvud grånade,
älskade han verkligt, allvarligt, första
gången i sitt liv.
Anna Sergejevna och han älskade
varandra såsom två med varandra
innerligt förbundna varelser, såsom man och
hustru, såsom två ömma vänner. Det.
tycktes dem som om ödet förutbestämt
dem för varandra, och det var ofattligt
att någon av dem var gift med en
annan. Det var vidunderligt. De voro som
ett par flyttfåglar, en hane och en hona,
vilka fångats och inneslutits i två skilda
burar. De gåvo varandra förlåtelse för
det de båda blygdes över i vad som
varit, och de kände, att kärleken
förvandlat dem båda.
Förut plägade Gurov i sina trista
stunder trösta sig med en hel del
resonemang, som runnö honom i sinnet; nu
tänkte han icke mer på att resonera: han
erfor ett djupt medlidande; han ville vara
uppriktig, öm . . .
— Seså, håll upp, käraste, sade han,
nu har du gråtit nog. Låt oss prata litet;
vi hitta nog på någonting.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
