- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
486

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

program. Men dessutom framträda mera
personliga likheter, som synas mig bli ännu
tydligare, om man jämför vad de båda skalderna
skrivit. Så tycks man mig kunna finna
direkta motsvarigheter hos den unge
Österling till det han påpekar om Georges språk,
om hans benägenhet att bilda nya ord,
hans exklusiva skönhetskult, hans
likgiltighet för alla sociala frågor, hans
uppfattning av diktarkallet som ett högre andligt
ämbete och hans åsikt att dikten skall
vara blott och bart återgivandet av en
stämning och att diktarens stämma bara
skall tala »ur en fjärran tystnad, som
en källas ensamma silversång ur stumma
dalar».

Jämförelsen skulle lätt kunna föras längre;
men det sagda får vara nog. Jag är ingen
vän av dylika påverkningskonstruktioner
och skulle inte ba uppehållit mig sä pass
länge vid denna punkt, om inte inflytandet
från George och hela den diktarskola, han
tillhörde, varit så alltigenom stridigt, man
kunde nästan säga fientligt mot det
djupaste och värdefullaste i Österlings väsen.
Snart sagt det enda, man kan föra upp
på dess pluskonto, är att det skärpte hans
redan från början sällsynt stora artistiska
sensibilitet. Men eljest har bekantskapen
med de tyska symbolisterna, för så vitt
jag kan se, varit långt ifrån lycklig för
Österling. Genom sin beundran för dem
lockades han in i ett manér, som var hans
egen poetiska läggning i grunden främmande,
och hela hans senare utveckling tycks mig
nära nog kunna betecknas som en långsam
frigörelse från detta manér, ett återvändande
av hans musa till hennes rätta hemland,
sedan hon för en tid förirrat sig till sterila,
osunda trakter, där de flesta blommorna
voro gallblommor och drivits fram genom
konstgjord bevattning.

Man kan med skäl fråga sig, vad som
tilltalade Österling så starkt hos en
författare av Georges art. Delvis berodde
nog hans höga uppskattning på en
tillfällighet, ett litterärt mode. Men dessutom
fanns säkert något väsentligt inom honom
själv, som vibrerade i samklang med en
grundton hos George och f. ö. hos alla
symbolisterna: hans ungdomliga
ensamhetskänsla, hans förnimmelse av främlingsskap
i tillvaron. Han såg George som diktaren
i dennes förnäma och vemodiga isolering
från den brutala verkligheten, »en klassiskt

ren skaldeprofil mot en bakgrund av
roströda husmassor och rökspyende
fabriksskorstenar under sotmörk, flämtande
himmel», som han säger i sin essay. Den
synen var det säkerligen som mer än allt
annat fängslade honom; ty med den kunde
han identifiera sig själv.

Hos nordisk ungdom brukar ju ofta
ensamhetskänslan bestämma det psykiska
läget i ännu högre grad än ynglingaårens
pockande, oroliga erotik. Att så var fallet
med Österling tyder hela hans tidigare
diktning på. Endast mycket sällan skymtar
en kvinnogestalt fram i hans poesi från
dessa år. Kanhända beror detta blott på
en viss, på en gång försynt och
aristokratiskt högdragen förtegenhet, som präglar
allt han skrivit; men troligare är väl att
det avspeglar verkligheten. Bilden av en
ung och världsfrämmande konstnärsasket,
som söker komma till rätta med sig själv
och livet och finna mättnad för sitt
skönhetshungriga öga på långa, ensamma, planlösa
strövtåg under den skånska slättens vida
och ständigt skiftande himmel, möter oss
däremot ofta — så ofta, att den blir vad
som stannar i minnet som syntes av hela
hans första produktion. Känslan av
främlingsskap och ensamhet kan hos den unge
Österling ibland stegras ända till fiendskap
mot den verklighet, han sedan skulle
besjunga innerligare och mer betaget än någon
annan skald av sin generation. I någon mån
äro uttrycken för hans fientlighet mot den
tomma vardagen kanske en litterär pose,
som han med åtskilligt annat lånat från
sina tyska läromästare; men till sin kärna
är denna känsla säkert sann och äkta.
Och djupast sett var detta kanske det mest
löftesrika draget i hans debutsamling. Ty
den skald, som utan vidare godtar världen
sådan han finner den, är det inte mycket
bevänt med; varje äkta konstnär måste
under långa och svåra födslovåndor skapa
sig sin egen verklighet, innan han kan och
får finna sig till rätta i tillvaron. Endast
så kunna egenartade och i djupare mening
levande skönhetsvärden komma till. I
Österlings diktning kan denna process skönjas
med ovanlig tydlighet; och att efter bästa
förmåga följa den blir vår närmaste
uppgift.

Redan i »Preludier» finnas några dikter
— »Förstadsmidsommar», »Stilla
vandring» ■—, där man tycker sig höra en

486

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free