Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
tanken än till parisersvenskarnas
åttiotals-akvareller, än till japansk naturskildring i
ord och bild. Många exempel härpå kunde
anföras; jag väljer tämligen på måfå
»Mar-torn» :
Så ljum, så ljuv blev stranden,
när töcknen bröto på — —
av martorn lyste sanden
blomstjärnig, vit och blå.
Det steg ej röst, ej rök ur
ett hus — — men som en stad
den gula månen dök ur
sitt oljeblanka bad.
Och allt min själ hann bilda
till dröm och tanke blev
som martornsklungor vilda
på tysta, vita rev.
Av måndagg översprutad
och yr av svallets gång
låg själens strandblom lutad — —
stum av oändlig sång.
Det var ej le och lida,
det var ej tid och rum — —
girlander band det vida
och månblå saltets skum.
Man märker visserligen genast, att en
dikt som denna tillhör Österlings
ungdomstid: diktionen har ännu inte nått den
senare, lugna och genomskinliga renheten,
helhetsbilden är inte genomgående riktigt
fasthållen (»saltets skum» väcker
föreställningar, som strida mot diktens stämning i
övrigt), och själva greppet och hållningen äro
alltjämt klart symbolistiska. Men ändå har
det tillkommit något avgjort nytt. Inför
strofer som de sista två, vilka trots sin
lätta anstrykning av preciositet äro så
mjuka och levande, både som känsla och
som melodi, får man en förnimmelse av att
skalden nu vid sidan av symbolisterna
berett plats också för andra tyska diktare, i
detta särskilda fall kanske framför allt
Klaus Groth. Men att hänföra den
utveckling, som här kommer till synes,
huvudsakligen eller ens i någon väsentlig mån
till litterära impulser, voro säkerligen
alltigenom felaktigt; i stället är den dels ett
tecken till att han börjar finna sig själv,
dels sammanhänger den med det som
förmodligen var hans starkaste upplevelse
under dessa år: de båda resorna till hans
poesis andra hemland, Italien.
De första Italiafärdernas betydelse ligger
inte så mycket i de direkta spår de
avsatte i hans produktion; den italienska
poesien i »Ofiferkransar» och »Hälsningar»
kan på intet sätt jämföras med hans senare,
utomordentliga dikter härifrån och når
knappast heller upp i nivå med det bästa
bland de två samlingarnas övriga innehåll.
Så mycket större roll förefalla resorna att
ha spelat på annat sätt. De måste ha verkat
som en befrielse: ali hans sugande,
obestämda längtan fick äntligen en utlösning
och kom därför inte längre att så helt
behärska honom. Den skulpturala
sydländska naturen och de av intryck mättade
resedagarna tvungo hans blick att stanna
vid det närvarande, vid detaljen och nuet,
i stället för att sväva ut mot ett obestämt
fjärran i tid och rum. Och samtidigt tycks
han på ännu en annan väg ha förts
närmare verkligheten. Kanske det bara är en
inbillning från min sida: men det
förefaller mig som skulle man kunna utlyssna
en underton nära nog av besvikelse ur en
del av de italienska dikterna. Inte heller
»landet i hans dröm» motsvarade riktigt
de högt spända förväntningarna, inte heller
här fann hans otåliga skönhetslidelse full
ro och mättnad. Vardagen följde med ända
hit, till det grå Verona eller det i blekt
vintersolsken frysande Toscana. Också detta
land, som tidigare för hans fantasi stått
som den lyckliga, av sol och skönhet
strålande motsatsen till hans dimkalla
hembygd, måste det egna ögat skapa om, innan
glansen av helgd och högtid tändes över
det. Den skånska slätten syntes inte längre
så fattig, och man törs väl anta, att det
hände honom detsamma som så många
andra nordiska resenärer där nere: det
egna landet stod plötsligt belyst av ett
annat, mildare och meningsfullare ljus än
någonsin dessförinnan, och han förstod,
att den djupaste skönheten kan man inte
resa till på tåg, den blommar bara kring
de egna husknutarna.
Hans blick för det skånska landskapets
egenart får en ny friskhet och känslighet
vid tiden efter de italienska resorna. Gång
på gång ger han själv uttryck åt sin
nyväckta ömhet för den fattiga nordiska
vardagen, sin känsla av att äntligen ha hittat
hem. Alla småsaker runt omkring honom
få ett nytt, levande intresse, ingenting
är för obetydligt att brukas då det gäller
att återge detta Skåne, som han nu på sätt
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
