Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Österling
livet, att det också existerar något annat.
Man har ibland en känsla av att han
bildlikt talat ger sitt motiv en vänskaplig, men
inte särdeles högtidlig klapp på axeln:
hans blick på Skåne präglas oftast av det
leende, som man endast har för sina allra
bästa vänner och som vittnar om att även
deras lite komiska sidor blivit en kära.
Genom sin värme ger hans humor liv
åt allt den spelar över; det ovan citerade
uttrycket om kantarellerna, som »förborgat
närde sig av mullens blöta», inger mig t.
ex. på något sätt, jag kan inte själv göra
klart för mig hur, en känsla av personlig
vänskap och högaktning för just dessa
kantareller. Den österlingska humorn är
av det äkta och ganska sällsynta slag, som
inte bara ser det storas litenhet, utan även
storheten i det lilla. Endast genom att
räkna upp en följd av noga beskrivna
småting kan han, som i »Interiör från ett
skepparhus», trolla fram en levande miljö,
som är oemotståndligt betagande och
stillsamt, men lika oemotståndligt lustig. Redan
det festliga anslaget i den nämnda diktens
första rader ger hela atmosfären:
På rullgardinen välvde sig Tyrolen
med trolska slott i violett natur,
men färsk och plirögd i de spruckna hålen
stod fiskelägets morgonsol på lur.
Och så följa detaljerna varandra som
en sorts poetisk bouppteckning av
föremålen i rummet. Men denna är så fylld
av ställets egen anda, att man tycker sig
ha levt med alla de generationer av vitt
befarna kaptener, vilka bebott kammaren.
Eller tag som exempel »Lantlig kyrkogård».
Den doftar av grönska och klingar av
barnröster; skalden nalkas också dödens
skrämmande majestät helt kamratligt, och
alla de döda, från »salig kantorn och
poeten, så ljuv i rim som väldig i koraler»,
till hustrun Boel Andersdotter och
åbosonen Lars Kristoffer, ha inte alis blivit
märkvärdigare än de voro i livet:
Det är ett folk av levande personer,
ehuru boende på undantaget,
och den som läser korsens inskriptioner
blir snart bekant med hela byalaget.
I
Men trots detta eller kanske just därför
växer dikten ut till en stor bild av det
levande förilutna, av den byasjäl som »går
lugnt i arv med sädesfält och plogar».
Känslan av att alla de enskilda, försvunna
liven dröja kvar i slättens väldiga liv
bildar en underton i större delen av
Österlings hembygdsdiktning. Skåne är
gammal kulturbygd, det är den enda del av
Sverige där människan hunnit bli mer än
nybyggare i en ovillig och bara delvis
underkuvad natur. I Skåne har hon haft
tid på sig att bringa landskapet i harmoni
med sig själv, hennes gårdar tyckas där
vuxna upp ur jorden liksom i sydligare
länder och inte brutalt nedsatta från ovan
som i Uppsverige, och hon har hunnit
förläna allt omkring sig, träd och kullar
och vattnet i dammarna, det högre värde,
som döda ting få endast genom att
betraktas av mänskliga ögon och omfattas
av mänskliga känslor. Detta drag kommer
mycket starkt fram i Österlings senare
dikter. Hans landskap är nästan alltid
bebott, människorna finnas med där antingen
han nämner dem eller ej. Och då han
besjunger t. ex. en gammal alm, som under
sekel vaktat utkanten till en by, blir den
något annat och mer än de otaliga,
opersonliga träden i en uppsvensk skog; även
den blir på sitt sätt mänsklig:
Du såg de hundra årens korn
omkring dig mejas av,
du mindes diligensens horn
och döda hästars trav.
Och ensam synlig vitt omkring
du blev, som tiden gick,
ett tecken och ett märkesting
för tvenne socknars blick.
Du höggs. Men kvar din stubbe står
med vacker cirkelskrift,
en ring för varje lummigt år
av vördnadsvärd bedrift.
Så gav du glädje mer än nog,
så blev det enkla stort,
så kom du till en stilla skog
bak paradisets port.
»Så blev det enkla stort®. Den raden
skulle kunna stå som motto över nästan
hela Österlings skånelyrik. När han skall
ge en symbol av sommaren, finner han
den i ett rågax, ett av de oräkneliga som
vagga vid vägkanten där han går fram;
del gäller bara att betrakta det med den
rätta andakten:
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
