- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
494

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

Och på liknande sätt omsveps plötsligt
den gråa, beklämmande
begravningsprocessionen i »Födelsen och döden» av ett
vinddrag från andra världar, en fläkt från
»lungans underbara segelfladder, då själen,
blek av längtan, går ombord».

Detta säregna spel av närliggande och
avlägset, av romantisk dröm och skarpt
sedd verklighet, vilket får raderna att
skimra och skälva som solspelet i ett
lövvalv med en hög himmel över, är kanske
det på en gång mest fängslande och
svårgripbaraste elementet i Österlings diktning.
Och kanhända är det därför att det
elementet i viss mån tycks mig saknas i hans
italienska dikter som jag personligen inte
kan sätta dem fullt så högt som
hembygdsdikterna. Det som eljest hos honom oftast
ger den rena lyriken en så hög relief,
den klarögda verklighetsiakttagelsen och
den mångtydiga humorn, tycks inte riktigt
trivas i den främmande jordmånen.
Österlings Italiadikter äro mycket vackra —
kanske lite för enbart vackra. Han är en
typisk german; och landet bortom Alperna
är för honom, som för nästan alla diktande
germaner från Goethe till Nicander, så
soldrucket skönt, så fyllt av ali jordens
härlighet, att man i dikterna därifrån inte
alltid känner sig trampa verklighetens mark,
utan snarare något fantasilands —
Hespe-riens i stället för Italiens — och till en
viss grad får samma känsla av
övermättnad som inför en del sena
renässansmästares dukar. Men denna invändning gäller
ju som sagt nästan ali sydländsk lyrik av
germanskt ursprung; och säkert är att få
givit denna syn på Italien gestalt med
samma konst som Österling. Hur sjuder
t. ex. inte resornas berusning i en dikt som
»Resevisa»:

Tyroleralperna dånade

av tunnlar och vattenfall

och resemorgonen blånade

med himlar av kall kristall —

men nedanför drömde Italiens land

i vindoft, mil efter mil.

Där stod september med guldgirland

och träden lyssnade, hand i hand,

till aftonens kampanil.

En dylik strof är född i ett benådat
ögonblick, den fångar omedelbart som
genom ett trolleri hela den lyckokänsla,
mötet med Italien alltid ger. På sätt och

vis kan Österlings hela diktning sägas
vara ett uttryck för den längtan efter sol
och värme, yttre och inre, som vi frusna
nordbor alltid bära på, och därför är det
bara naturligt, att hans vers aldrig skall
blomma så yppigt som då den tolkar
hans förälskelse i sydländsk natur och
mänsklighet. Men ingenting är nu en gång
så svårt att forma till dikt som de
lyckliga stunderna; vi ha många ord för vår
saknad, vår sorg och besvikelse, men vår
lycka vill helst tiga still. Det är därför
beundransvärt att Österling lyckats
undvika faran för skönmåleri i så hög grad
som skett i dikter som »Via Appia», »Vid
en brunn», »Florentinska nätter», »På
Sicilien» eller »Till vårvinden»:

Toscanas berg, de blå och gröna
med anemon och tusensköna
i solvind bölja runt omkring.
Och jag är blott en man som låter
sin ande andas åter
och glömma några bittra ting.

Känslan av sorglös befrielse och halvt
sinnlig berusning är dock inte den enda
som kommer till tals i hans italienska
poesi. »Romersk mosaik» återger t. ex.
mjukt och levande och utan allt
konsthistoriskt viktighetsmakeri den naiva charmen
hos primitiv medeltidskonst, och i »Via
Appia» fångas i ädla, antika rytmer något
som eljest inte ligger skalden så nära: en
sval, klassisk stämning med anknytning
både till de platonska dialogernas
vänskaps-kult och meditativa jämnmått och till
gravepigrammens ljust vemodiga resignation
inför förgängelsen. Över huvud taget präglas
Österlings syn även på Italien av hans
starka, sant humanistiska känsla för den
kultur som ensam förmår adla människor
och landskap; på den punkten mötas
dikterna från Södern och från Skåne.

I det föregående har så gott som enbart
talats om Österling som poetisk skildrare;
och det är väl otvivelaktigt, att den sidan
av hans skaldskap är den både kvalitativt
och kvantitativt mest framträdande. Få
svenska lyriker tala så sällan direkt till
läsaren. Då han i någon av sina beskrivande
dikter för in sig själv, brukar han nästan
hellre orden »man», »du» eller »vi» än ordet
»jag» ; och när han skall uttrycka personliga
känslostämningar, får dikten oftast formen
av en synbild, en symbol av något slag, i

494

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0542.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free