Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Anders Österlings lyrik. Av Sten Selander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Österling
stället för en bekännelse utan omskrivningar.
Den rena centrallyriken är en genre, som han
odlat endast mycket sparsamt. Jag vill blott
nämna ett par exempel på vad jag menar.
Hans ångest och beklämning inför
»mekaniseringen» och det moderna livets meningslösa
hets och febervånda tar inte gestalt i en
straffpredikan, utan i den f. ö. både som
syn och melodi utomordentliga bilden (i
»Karons båt») av alla de trötta, utpinade
döda, som otåligt vänta att få färjas över
floden och äntligen nå ro. Och den enda
patriotiska dikt av honom, jag kan påminna
mig, »Där ligger Sverige», består inte i
något bedyrande av hans fosterländska
sinnelag, utan bara i en ordmålning av
den karga svenska gråstenskusten med dess
hårdföra befolkning — och just därför når
han så mycket starkare verkan med
slutradernas ord, att »namnlös kärlek, blott till
hälften kväden, gör livet ljuvt för oss att
leva där!»
Egentligen finns i hela hans senare
diktning endast ett genomgående undantag från
denna regel: hans kärleksdikter. De äro
ej många; men ett par av dem tillhöra de
omistliga kronjuvelerna bland vår fattiga
erotiska lyrik. Den som skrivit »Jag väntar
vid grinden åt havet», »Sista ordet»,
»Skuggornas möte», »Den första» och på sitt
sätt också partiet om det första barnets
födelse i »Födelsen och döden» är utan
minsta tvivel en av de få verkliga
kärleksdiktare, vårt kallblodiga folk frambragt.
»Dën första» påminner mest om den
Österling, vi äro vana att möta; fastän
den ömsinthet och lätta grace, varmed han
här återuppväcker gymnasistårens tafatta,
rörande svärmeri, knappt överträffas i någon
av hans andra dikter, tillhöra de dock de
egenskaper, han visar också annorstädes.
Och den manligt djupa, lite eftertänksamma
ömheten i »Födelsen och döden» erinrar
på något sätt om de känslor han hyser
för sin hembygd. Men de tre återstående
av de ovan nämnda dikterna inta en
särställning inom hela hans produktion. Inte
nog med att hans verskonst kanske
ingenstädes når högre än här; upprepningarna
i »Jag väntar vid grinden åt havet», vilka
verka som ekon ur nattens ensamma
tystnad, äro alldeles genialt införda, och »Sista
ordet», särskilt slutstrofen, tillhör det mest
underbart melodiska i svensk lyrik
överhuvudtaget:
Där är kända ting pl vägen, där är månljus och
jasminer,
där är milda mil att sväva i en luft av häxeri,
där är andlös dröm som suges likt en sommarnatts
gardiner
ut i detta tysta intet, som han aldrig slipper fri.
Men dessutom bäras de fram av en mäktig
lidelses ödesvind, av ett luftdrag från något
outsägligt och ogripbart, som det förunnas
även en stor diktare att fånga i ord bara
några få gånger i livet. Dikt som denna
kan endast förstöras av en analys; här
måste uttolkaren nöja sig med vördnadsfull
tystnad.
Att i få ord ge en syntes av Österlings
lyrik förefaller mig så gott som ogörligt.
Till att börja med är ju hans gärning ännu
inte avslutad, och i hans senaste
diktsamling, »De sju strängarna», finnas ting som
kunna antyda helt nya möjligheter, även
om dessa ännu inte förverkligats; jag tänker
då närmast på en dikt som »Psalmodikon»
med dess oväntat man vore frestad att
säga modernistiska anslag. Men frånsett
detta finns det något i själva hans väsen,
som inte låter sig gripas i en formel. Han
är en utpräglad german också i det
avseendet att hans natur är sammansatt och
full av inkonsekvenser, och han saknar i
stort sett den intellektuella lidelse, den
obönhörliga strävan efter logisk klarhet och
konsekvens som vi vant oss att betrakta
som utmärkande för romanskt väsen. Denna
hans läggning präglar också hans lyrik;
den visar ofta ansatser åt olika håll, som
inte riktigt föras ut och som därför i det
föregående knappast kunnat antydas, och
den rymmer skenbart alldeles oförenliga
element av realism och romantik, av humor
och högtidligt allvar, av kärlek till den
alstrande jorden och skygg och
verklighets-flyende dröm. Och allt detta förenas inte
av en genomförd, klart uttryckt
världsåskådning, utan den sammanbindande länken
utgöres här, liksom vanligen då det gäller
äkta lyrik, i stället endast av skaldens egen
personlighet med allt vad detta ord
innebär av irrationellt och obestämbart.
Därför bli också de stora idédikterna,
särskilt de tidigare, men även en del av
de senare, t. ex. »Den nye Paris», »Den
brinnande stunden», »Tidens genius» och
några bland »Sånger i krig», trots den
glansfulla formen varken så strängt
uppbyggda eller så laddade med intellektuellt
495
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
