Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
Den ene av männen vid graven är
Tigel-linus, den från historien kände »vällustige
boven», som dock ej spelar någon mer
framträdande roll i handlingen. I denna
har Boito, med diktarens rätt, fritt insatt
den i Apostlagärningarna omtalade
trollkarlen Simon, som nu ej blott är Nero
behjälplig vid jordandet av Agrippinas aska,
utan också tillkallats för att frälsa och rentvå
honom från mordet. En helt diktad figur är
den för hämndgudinna tagna ormtjuserskan
Asteria, som i den kejserlige mördaren ser
en dyrkansvärd gudom. »L’orror m’attira —
come un amante», bekänner hon, och denna
tillbedjan synes på ett något dunkelt sätt
sammanhänga med hennes speciella yrke,
att döma av den sensation hon erfar vid
ormens slingrande grepp:
— — insnärjd i den levande spiralen,
jag känner nog den gud, som ger mig kvalen!
Efter begravningsceremonien stiger
Asteria åter upp ur jorden, skrämmande Nero
jämte Tigellinus på flykt. Själv kvarhålles
hon av magern, som i henne ser en
bundsförvant för vinnande av herravälde över
kejsaren. Hon försvinner ned i den av
kristianer anlagda krypta, där den
förmenta erinnyen nyss hållit sig dold . . .
I den begynnande morgonrodnaden höras
orden av en kristen bön, Fader vår, lästa
av en vitklädd och blombärande kvinna,
Rubria — omnämnd med en rad i
Suetonius’ Nerobiografi —, och strax därefter
inkommer Fanuel, en diktad apostolisk
gestalt, för vilken den unga »systern» säger
sig ha en synd att bikta. Men de avbrytas
av Simon Magus, som för Fanuel
uppenbarar sina jordiska maktdrömmar och för
guld vill köpa dennes underkraft. Kristianen
avvisar honom med en förbannelse, liksom
Filippus gör det i Apostlagärningarna . . .
Aktens slutscen utgöres av det med
historisk verklighet överensstämmande triumfala
hyllningståg, som förmådde den
skräckslagne Nero att återvända till sitt alltjämt
trogna Rom.
Andra akten visar Simons gnostiska
tempel, uppdelat i den av troende fyllda cellan
och sakrariet, där skojarpräster hålla till,
bland beläten och apparater. Ett för Nero
särskilt ordnat hokuspokus är den på altaret
stående, först endast i en speglande sköld
synliga Asteria. Såsom en central replik
må citeras dessa ord vid hans nedfallande
för altaret:
Minns: en dag i Tauris
förlät du hult en modermördare.
Om samma nåd jag tigger; likt Orestes
jag dräpt min moder icke utan orsak.
Driv hennes vålnad bort.
Men plötsligt erinrande sig, hur han
tidigare skändat en vestal, Rubria, gripes
han av begär att begå ett ännu skändligare
dåd. Trots ett »orakels» varningar kysser
han den förmodade gudinnan, men då han
nu — man förstår inte riktigt hur han tänkt
sig en kyss av en riktig sådan —
upptäcker att hon är en kvinna, blir han utom
sig av vrede. Med sin hammare går han
sedan »i muntert raseri» lös på gudabilderna.
Ormtjuserskan och trollkarlen fängslas, den
förra för att kastas i en ormgrop, den
senare för att få visa ett prov pä sin
omtalade förmåga att flyga; Simon lovar att
göra detta om samtidigt »kristet blod får
flyta». Sedan kejsaren nu finner sig ha
besegrat gudarna, intar han en ställning likt
Apollo Musagetes och »börjar preludiera».
»Fanuel och Rubria» kunde vara titeln
på de två följande akterna, genom vilka en
bihandling korsar och skymmer den hittills
skönjbara psykologiskt dramatiska tråden.
Den till kristianernas örtagård förlagda
tredje akten blir med sina ljust fromma
sånger en lyrisk vilopunkt mellan föregående
och efterföljande upprörda scener. Såsom
fridstörare visa sig dock åter den på något
sätt räddade Asteria och Simon, den senare
för att efter ett nytt fruktlöst försök till
närmande överantvarda Fanuel åt de
pretorianer, som också äro hans egna
fångvaktare. Ovillkorligt påminnes man ’ här om
Getsemane.
I Oppidum,inträdesplatsen till Circus
Maximus, där fjärde aktens första tablå utspelas,
skola kristna kvinnor, företrädda av Fanuel,
just föras till en grym död, då en vestal
träder emellan, anropande Nero om
barmhärtighet. Då hennes slöja avrives, visar
hon sig vara Rubria, den — enligt en rad
hos Suetonius — av Nero våldtagna
tempeljungfrun. »Du syster!» utropar Fanuel. Även
hennes öde är då beseglat. Såsom yttre
knalleffekt kommer till sist den på cirkus
utbrytande eldsvådan.
Till Spoliarium, ett till cirkusbyggnaden
hörande underjordiskt rum, ha i andra
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>