Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
Först 1901 utkom »Nerone» såsom
fem-aktsdrama i bokhandeln.
Undra på att detta verk, vars
fullbordande avvaktats i decennier, gav anledning
till »mytbildning». Det borde dock inte
ha förefallit troligt att ett dramatiskt
storverk mognar under så orimligt lång
tillkomsttid, under ideligt förstörande av
manuskript, d v. s. partitursidor; en dramatiker
bör nog genom praktik, eventuellt via
sceniska misslyckanden, nå fram till
behärskning av sin konst. Särskilt underligt föreföll
■—- redan före bekantskapen med verket —
Boitos förmodade musikaliska inflytande på
en Verdi. Tillrättaläggandet av nämnda på
Shakespeare byggda libretter yar hedrande
nog, även om Boito senare kom till korta, då
det gällde att för egen räkning utarbeta en
litterärt självständig handling. Det förefaller
visserligen troligt att den fint bildade
mannen genom resonnemang om
musikdramatiska principer kunnat påverka Verdi. Men
när »den romerska malicen», enligt vad
som berättats, påstod, att Boito ej blott gjort
texten, utan också en del av musiken till
»Otello», blev den mytbildande fantasin
alltför barockt utsvävande. »Otello» ägde ett
mästerverks kriterier på äkta börd. i fråga
om Boito hade man endast »Mefistofeles»
att hålla sig till.
Förklaringen till Boitos aldrig avslutade
arbete på Nero-partituret var nog mindre
någon självkritik av sjuklig art än en
förvisso tragiskt betonad insikt om hans
åtminstone för den ifrågavarande väldiga
uppgiften otillräckliga begåvning som
skapande musiker. Hanslick, som ju ej var
någon svuren beundrare av Wagner, kände
indignation, när någon prisat »Mefistofeles»
på bekostnad av »Mästersångarne». Enligt
hans förmenande, som ej nu lär motsägas,
var Boitos verk i jämförelse med det
Wag-nerska »blott en marknadsmusik, ett
operaspektakel, vari åtskilligt visserligen härmade
Wagner, men aldrig härmade så bra, att
det kunnat stå i »Mästersångarne». Är
skillnaden nu så himmelsvid mellan
»Mefistofeles» och »Nero»?
Den alltför påtagliga trivialiteten i det
i alla fall med en viss ungdomlig verve
komponerade förstlingsverket är borta i den
posthuma operan. Tekniken har också
förfinats, blivit mer färgrik i fråga om harmoni
och instrumentering, även om man i det
senare avseendet ej med bestämdhet vet
vad som är att tillskriva den namngivne
tonsättaren eller Toscanini och kanske ännu
någon reviderande hand. Italienaren
förnekar sig ej i den flerstädes operamässigt
tacksamma, ehuru ofta fordringsfulla
behandlingen av sångstämmorna, vartill
kommer ett korrekt uppfyllande av
prosodiska krav. Särskilt om alla partier, såsom
fallet lär ha varit i Milano, äro besatta
med förstklassiga belcantostämmor, förstår
man att de kunna utöva en akustiskt
bestickande verkan. Men äger det ariost
fortlöpande recitativet också psykiskt
uttrycksvärde, förmåga att individuellt karakterisera
de sjungande? Då så ej i större
utsträckning synes vara fallet, måste detta
sammanhänga med arten och formningen av det
för sångpartier och orkester gemensamma
motiviska materialet.
Själva exposén saknar ej en del även
musikaliskt intresseväckande uppslag. En
besvikelse blev visserligen — åtminstone på
vår Opera •—■ återgivandet av nattens röster,
»fragment av visor, framburna av vinden,
söndertrasade av vinden»; detta klingade
ungefär som vanlig »kör bakom scenen».
(Då har Puccini suggererat mer av romersk
nattstämning i inledningen till »Toscas»
sista akt). Men Neros entré är orkestralt
fångad med en till ett skärande nonackord
uppspringande skalfigur och därpå följande
tomma kvarter och tritonus-intervall.
Själskvalen (»Mitt liv är fyllt av fasa») återges
med en mellan dur och moll växlande
agitato-fras och något senare (»Av denna
tragiska släkt den siste») med en av
stoppade horn framburen kvidande klagan.
Såsom ett exempel på några i Nero
förekommande genomgående motiv må nämnas
ett i kromatiska avsatser fortskridande fugato,
vars typ påminner om förspelen till de
avdelningar i »Mefistofeles»,där Margareta och
Faust ge upp andan; det skall känneteckna
Simon och framföres sista gången som
igenkänningstecken för hans döda kropp.
Smärtfullt expressiva äro de fraser, varmed
Asteria berättar om sina i »ormspiralen»
erfarna känslor, och frapperande den vid
ordet »Gud» harmoniskt ljusnande
vändningen. Som kontrast till Asterias
upprörda bikt följer omedelbart Rubrias Fader
vår, som till ackompanjemang av
solovioliner i högsta lägen inledes med ett entonigt
mässande, men vid en i bönen inskjuten
tanke på den hemligt älskade Fanuel plöts-
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
