Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Operans sp ei år
nu med ett av kristligt översinnlig och
jordisk kärlek blandat rörande slut, som
för övrigt ej så litet erinrar om
Margaretas död i »Mefistofeles».
Skall man lägga en del framställare det
alltför hårt till last att de ej kunde avvinna
sina partier något större intresse? I den
genom libretton stympade titelrollen gav
Oscar Ralf närmast en variant av sin
Herodes, den neuropatiske fursten i »Salome» ;
omväxlande med den cesariske förbrytarens
ömkliga klagan kom det ibland åtminstone
verklig trumpetklang ur hans stämma.
Vokalt alldeles feltecknad förefaller Simon
Magus, som framställdes redbart av Josef
Herou; säkert kan partiet sjungas
»vackrare», men karakteristik hade varit
önskvärdare från komponistens sida. Sångligt
är Asteria ett Wagnerskt högdramatiskt
parti, för vilket Göta Ljungberg
mobiliserade både sitt temperament och sin rutin;
att göra detta fantom trovärdigt, torde inte
falla sig lätt och har väl heller inte varit
diktaren-kompositörens avsikt. Tigellinus är
som sagt en andraplansroll, men Ake
Wallgren hade gett honom en ondskefullt
markerad romersk profil. Det trots
opera-romantisering mänskligt äkta i stycket
företrädes av paret Fanuel—Rubria. I den
förres parti hördes en med varmt välljud
sjungande, debuterande baryton, Einar
Larson, vilkens ännu något tafatta spel
knappast störde illusionen i denna uppgift.
Som hans motspelerska hade Gertrud
Pål-son-Wettergren, utmärkt i sång och spel,
ett helgonlikt skimmer över sig. (En
alternerande besättning av huvudrollerna fick
jag, trots förnyat åhörande, ej göra
bekantskap med.) Armas Järnefelt
dirigerade, och såsom regissör hade Gustaf
Bergman säkert haft arbetsam exercis med
det i olika akter talrikt medverkande
»folket».
Till sist några ord om verkets
försvenskning. Den vid framförandet använda
libretton har översatts av Verdi- och
Boito-entusiasten Helmer Key, som själv i en
studie framhållit svårigheterna att återge
den ofta i en mycket koncentrerad form
skrivna dialogen. Här och var måste
reservationer framställas. Svårbegriplig är
t. ex. meningen med denna överflyttning
av Tigellinus’ ord i första akten: »medan
’ritus’ varar»; i en av Ane Randel utgiven
översättning av det fullständiga dramat
har det av Key med citationstecken
försedda och latiniserade ordet (i
originaltexten : il rito) såsom sig bör försvenskats,
nämligen med »offret». — Ett i ett annat
stickprov ådagalagt missförstånd är det,
när Key låter de av de troende i templet
upprabblade åtta namnen avslutas med
orden: »Eccelsa, Ogdoade». Originalet
skriver ej det första ordet med stor
begynnelsebokstav, och det följes ej av komma;
hos Randel översättas också de båda
orden och få betyda den avsedda
sammanfattningen: »heliga åttatal». — Med
dessa negativa exempel skall den Keyska
översättningen ej frånkännas förtjänst ifråga
om anpassning efter sången. Såsom ett
prov på även förekommande god
försvenskning, som på samma gång fångat något
av Boitos versmusik, kan hänvisas till en
förut omnämnd passus i andra akten, »Se
på spegelns yta» etc.
Redan med hänsyn till den femte akten
är den Randelska översättningen behövlig
för den som på svenska vill lära känna
det litterära verket såsom sådant. Ej
nödvändigtvis bunden av musikaliska hänsyn,
har översättaren här kunnat iaktta
originalets metriska form och rimflätningar.
Samtidigt som flertalet av de vid
innehållsreferatet ovan gjorda citaten erkännas lånade
från Randel, må det i detta sammanhang
vara tillräckligt att erinra om ett med
operalibretton införlivat brottstycke, den
omtalade kristna växelsången i tredje
akten: den visar tolkarens lyriska talang i
ett av hans bästa ögonblick.
Det finns verkligen beröringspunkter
mellan så olika verk som »Pelléas och
Mélisande», »Nero» och Sköna Helena,
som i mitten av maj begynte gästa själva
Operans tiljor. Orestes, den unge slyngeln
i Offenbachs operabuffa, säger sig känna
att han skall invecklas i högdramatiska
händelser; i en profetisk syn ser han
furier och den mängd tragedier, vilkas hjälte
han skall bli. Kanske han bland de
sistnämnda också förutsåg Boitos drama, vars
titelperson — i den ej komponerade femte
akten — identifierar sig med
modermördaren Orestes. Och med Maeterlincks stycke
har Meilhacs och Halévys libretto något
väsentligt gemensamt: den endast med
komisk förvrängning framförda ödestanken.
Den konsekvens, med vilken de båda pa-
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
