- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
504

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Glim stedt

risiska författarna dramatiskt utnyttjat denna
idé, gör att flera kännare litterärt ställa
denna operett främst bland de
Offenbach-ska. I en av sina »Impressions de théåtre»
— från 1886—skriver Jules Lemaitre, att
man i huvudpersonernas beständiga
ordande om »fataliteten» till sist kommer att
se »mindre en parodi på Homeros än en
oväntad satir på moralen i något
tusental samtida romaner». För att utsträcka
tillämpningen ännu längre har den som
skriver dessa rader ibland, när de
Maeter-linckska gestalterna i sina ömsesidiga
förhållanden av attraktion och repulsion
känna sig så förfärligt ödesbundna, ej
kunnat undertrycka tanken på »alltid denna
hand», om vilken Spartas drottning mässar
med gravlikt allvar.

Det vore att bära ugglor till Athen att i
en stockholmsk tidskrift söka utlägga de
blixtrande kvaliteterna i och för sig hos
»Sköna Helena». Svagheten för detta verk
har, med kortare eller längre
tidsmellanrum, hållit i sig, alltsedan det i maj 1865,
inte ett halvt år efter det första
framförandet på Théåtre des Variétés, upplevde
sin dubbla premiär på Södra teatern och
Dramatiska teatern — denna, såsom Georg
Nordensvan skriver, odödliga synd i Kungl,
teaterns historia. Upprepade gånger ha
också operetten själv och senare tiders
mest firade framställarinna av titelpartiet,
Anna Pettersson-Norrie, prisats i Ord och
Bilds teaterspalter. Den nu skrivande
krönikören skall begränsa sig till några
reflexioner, som kunna föranledas av själva
framförandet.

»Den odödliga synden» är inte längre
ensam i sitt slag. Är det för övrigt inte
en tänkvärd företeelse att, samtidigt med
att Oscarsteatern efter en konstnärligt föga
lysande period upphör såsom operettscen,
Operan åter söker tillföra sin repertoar
nytt blod genom att därmed införliva några
av de i »klassisk» rangklass upphöjda
operetterna? Det första återfallet i
synden skedde, som man erinrar sig, i och
med framförandet av »Orfeus i
underjorden». Förut, 1868, hade »slippriga»
Offenbachiader utgjort bidragande orsak
till att riksdagen nedsatt Kungl, teaterns
anslag. Nu, 1922, blev den Offenbachska
»Orfeus» en grav punkt i det syndaregister,
som medförde den dåvarande operachefens
fall. Men låt oss komma ihåg att den där-

vid i hög grad försvårande omständigheten
var den att ett dylikt verk — eller ännu
rättare en dylik föreställning av verket —
fick sin premiär redan i början av en
speltermin och tilläts dominera repertoaren till
förfång för de på en statsunderstödd seen
hemmahörande egentliga operaverken. Då
den Forsellska regimen i fjol i och med
»Läderlappen» begynte fortsätta på samma
stråt, skedde framförandet först i slutet av
vårsäsongen, då ett lättare programval med
rätta anses vara förnuftig teaterpolitik. Så
var också nu förhållandet med »Sköna
Helena», och i höst får den väl, liksom
förut Straussoperetten, nöja sig med en
skäligt tilltagen plats på spellistan. Det
arbetas numera med en sådan i
mannaminne inte sedd intensitet och
planmässighet vid Operan, att denna, särskilt vid
slutet av ett spelår, bör kunna tillåta sig
en eskapad — liksom satyrspelet efter
tragedien —, om nu en
Offenbach-föreställ-ning nödvändigtvis skall anses innebära
något sådant.

»Orfeus» i Reinhardts iscensättning var
ju som ögonfägnad något fullständigt
bländande, och man gladde sig åt att höra
denna musik återgiven med tillbörlig finess.
Såsom dramatiskt verk hade den geniala
persiflagen av gudamyten, med allt
erkännande av den tyske regitrollkarlens
många fyndiga trics, degraderats till
revyoperett, med smak av vad Paul Bekker i
sin lilla Offenbachsbok varnande kallar
för »billig metropolkonst». »Sköna
Helena», hjältesagans travesti, erbjuder ej
samma möjligheter till feeriartad utstyrsel
som den ej blott till jorden, utan också
till himmel och helvete förlagda »Orfeus».
Särskilt märklig var ej nu Operans
dekorativa iscensättning, men alltid mer vårdad
och smakfull än den som vid några
föregående tillfällen setts på den egentliga
operettscenen.

Ifråga om textens återgivande var
föreställningen samma andas barn som den
Reinhardtske Orfeus. Efter »SkönaHelenas»
senaste framförande på Oscarsteatern
beklagade Carl Laurin i sin krönika »det
överdrivande av själva överdriften som
alldeles kom behaget att försvinna». Också
nu förstod man vart det skulle bära hän,
när Calchas strax i början proponerade
den vid åskan anställde Philocomes: »Tillåt
mig säga Fille». Eller när han vände sig

504

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free