- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
506

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Operans spelår. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Operans sp ei år

verad. Redan Lemaitre uttalade farhågor
för att dessa travestier i en rätt snar
framtid ej skulle kunna räkna på tillräckligt
uppskattande publik, på grund av
skolreformer som gjorde nya generationer
alltmer främmande för den grekiska antiken.
En lösning funnes kanske: hur vore det
att filma Iliaden?

Framgången kan även förklaras därav
att det, särskilt för operaartister som äro
mindre vana vid taldialog, är lättare att
agera spex än komedi. Och det skall ej
förnekas att det under sådan synvinkel
betraktade framförandet under herr Bergmans
regi livades av ett lössläppt gott humör,
som bör ha smittat även den motvilligt
stämde. Särskilt vid en andra av mig
bevistad föreställning, som var fri från en
premiärkvälls alltid något sordinerade
ha-bituéer, hade jag nästan en känsla av att
sitta på Södra teatern under
Norlander-revyns glansdar. Även om man inte tjöt
med de förtjusta ulvarna, grinade väl litet
var då med solvargarna.

Men vad det musikaliska beträffar,
befunno vi oss lyckligtvis på Operan, något
som säkert också uppskattades av
åhörarna. Där följdes mäster Jacques’
intentioner under herr Grevillius’ vakna
taktpinne. Åter gick en elektriserande stöt
igenom oss vid detta gaskiga »tsing la
la» i den första Orestes-kupletten.
Vilken livsenergi i den specifikt Offenbach- ■
ska dansen, denna på sin tid som
oanständig brännmärkta galopp-cancan! Men det
behöves ej någon förnyad karakteristik av
denna musiks galliska blandning av
melodisk grace och rytmiskt häxmästeri. Det
har frågats, om det är lämpligt att på
Operan framföra parodier av den genom
denna seen företrädda konstarten. Men
det är ju väsentligen ett falskt, uppstyltat
operapatos, högtravande recitativ, löjliga
textupprepningar och koloraturer — se t. ex.
stället med »mannen med äpplet» -—-
varmed Offenbach gycklar och som bör tåla
att skrattas åt. Uppfattar för övrigt den
stora publiken numera alltid driften med
spektakeloperan, med de svaga sidorna
hos en Meyerbeer eller en Rossini? Sista
aktens trio mellan Menelaus, Agamemnon
och Calchas, som inledes med ett citat
från »Wilhelm Tell», applåderades t. ex.,
som om man funnit numret vackert rätt

och slätt. Så bra som nu har det nog ej
heller förut sjungits i Stockholm.

Här uppfylldes i allmänhet de
kvalifikationer ifråga om solister, kör och
orkester, som ofta efterlysts vid
operettscenernas framföranden av Offenbach. I
titelrollen hade Göta Ejungberg utarbetat den
skiss till en Sköna Helena, som jag i fjol
tyckte mig skönja i hennes Rosalinda i
»Läderlappen». Nu var den dygdiga fasan
hos den ståtliga drottningen, som enligt
en röst ur hopen egentligen var en kokott,
i lika hög grad spelad som den erotiska
känsligheten var övertygande. En pikant
humor var väl främst det drag som lyfte
upp framställningen på ett högre plan.
Det sångliga fordrar i dessa av orkestern
ofta lömskt övergivna partier dock ett mer
buret föredrag och en mer lätt angivande
stämma än vad som står denna artist till
buds. Det tomrum, hon lämnar efter sig
genom sitt Berlinengagemang, markerades
i så fall starkare genom hennes Asteria i
»Nero». — Den nya förmåga, Irma Björk —
förut under spelåret uppmärksammad bl. a.
som Nancy i »Martha» — som alternerade
i rollen, förfogar ej ännu över en därför
behövlig skiftningsrik abandon, men
behagade genom ung Venus-apparition och ett
naturligt skälmskt spel.

Einar Beyron som Paris borde
egentligen recenseras av en kvinnlig penna, men
nog förstod man varför gudinnorna på
berget Ida mot denne herde hade »fasoner
som ä bra.» Så som framförandet nu var
lagt, kan Emile Stiebel komplimenteras för
sin Calchas, en vital filur, som väl mindre
var Jtipiters än en rytmens överstepräst,
men som sådan av en på både
medspelare och publik medryckande effekt. Såsom
»kungarna som nu nalkas» hade Henning
Malm (Menelaus) och Åke Wallgren
(Agamemnon) jämte Olle Strandberg och Folke
Cembræus (de båda Ajaxarna) var och en
på sitt sätt sina poänger. Men de båda
artister, Karin Rydqvist-Alfheim och
Gertrud Pålson- Wettergren, som omväxlande
spelade Orestes, voro här tamare än några
företräderskor. Såsom den morske Achilles
fick Conny Molin tillbringa större delen
av sista akten sittande med ett jättestort
metspö vid stranden av Nauplias havsbad.
Det var en i visst avseende symboliskt
verkande placering bakom flötet.

506

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0554.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free