Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bakom historiens kulisser. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nor dens v an
och efter läsningen händer det, att man,
som det heter i gamla teaterpjästexter,
»försjunker i betraktelser».
Man känner så väl igen allt ihop från
satiriserande och moraliserande
1700-tals-noveller, från Montesquieu, Voltaire och
andra. Här är det en dygdig eremit,
benämnd Boza, som av en ängel befalls gå
ut i världsvimlet, blanda sig med
människorna, studera dem och anbefalla dem hos
högste vederbörande till bestraffning eller
nåd. Boza ger sig iväg till huvudstaden
Ispahan, hör och ser och samlar intryck,
konstaterar orättvisa, tyranni, slöseri,
bedrägerier och depravation, ser den goda
människan förtryckas och trampas och den
onda sitta vid makten, ansedd och hedrad.
Men han fastslår på samma gång, att det
finns hederliga människor med goda hjärtan
och god vilja. Han påträffar ett par av
denna minoritet, värda hans vänskap, de
slå sig tillsammans, odla sin jord efter
Candides exempel i kärlek och sämja, och
ängeln uppskjuter att bestraffa
människosläktet.
»Bozas resor» är en alltigenom
tidstypisk berättelse. Men som tidsdokument
föredrar jag i alla fall Klaes Ekeblads
journal.
En mera slående motsats till typen
Ekeblad än typen Reuterholm får man leta
efter.
Gustav Adolf Reuterholm —• baron och
storvezir — tränger sig fram i förgrunden
bland de i Sverige styrande under
förmyndartiden efter Gustav III :s död, och det
är uteslutande den roll han då innehar
som berättigar tillvaron av en bok om
hans ungdom. När man nödgats bevittna
vezirens uppträdande och handlingssätt som
Sveriges faktiske regent, undrar man
onekligen, hurudana denna oåtkomliga
byråkrattyps föregåenden varit.
I den av dr Carl Forsstrand utgivna En
gustaviansk ädlings ungdomshistoria får man
ett litet avslöjande. Även Reuterholm skrev
nämligen dagbok i sin ungdom —
åtminstone under året 1773, dels som övning
»i concipierande», dels — som han uttrycker
sig — för att »vid mognare ålder kunna
se och roa mig åt framfarna tider och
ungdomsdårskaper» .
I själva verket tycks denna högst stadgade
yngling knappast ha haft några
ungdomsdårskaper att sakna. Han har inga
egenskaper gemensamma med den lättfotade
Klaes Ekeblad. Den av gustavianerna, han
har beröringspunkter med, är Fredenheim,
som dock var mera narraktig och
öppenhjärtigt fåfäng.
Den unge Reuterholm gör, sådan han
tecknar sig själv, intryck av en petig och
temperamentslös, banal och idétom förteelse.
Han utbreder sig gudsnådligt om den
dygdi-ges hopp och förtröstan, och på nyårsdagen
skriver han långrandiga andliga betraktelser
på vers. Eljest upptecknar han
samvetsgrant, vilka personer han träffat och vad
han haft för sig. Han glömmer ej att teckna
sig till minnes sådana upplevelser som att
han en gång haft diarrhé och en annan
gång varit ute i regn och kommit hem
våt och klätt om sig.
En pedant av detta slag hade betingelser
att bli en tjänsteman av dussinslaget. Han
blev som bekant vida mera. Han hade
relationer. Vid Uppsala akademi blev han
utan vidare kurator i Västmanland-Dala
nation och i denna egenskap uppvaktad.
Han var då 17 år gammal. Så förflyttar
han sig till Stockholm, uppvaktar förnäma
herrar och fruar, infinner sig naturligtvis
på couren på slottet och förstår att behålla
sina tankar för sig själv, när han hör
Gustav III:s revolution lovprisas — hans
fader hade varit riksråd och mösschef,
hätsk och hämndlysten är han själv i
egenskap av sin faders son, och händelserna
den 19 augusti 1772 innebära för honom
»svenska frihetens nederlag». Han
avancerar likväl på hovvägen, lycklig över den
nåd och välvilja konungen och prinsarna
visa honom. Den Reuterholm, vi känna
från historien, börjar vid denna tid smått
skymta fram. De misstrogna finna honom
redan då under en känslofull yta högfärdig,
avundsam och opålitlig, en farlig person.
I de brev, som här framläggas, är det
uteslutande den forhistoriske Reuterholm
vi få en föreställning om, den mycket
unge mönstergossen, gudfruktig, arbetsam
och nöjd med sitt eget jag, intresserad av
gamla gravyrer och historiska brev, för
övrigt — även han — ett tidens barn i
sin håg för umgängesliv. På denna tid
satt ej ens den mest dygdige länge inne
på sin kammare, idkande själsodling. I
Uppsala antecknar Reuterholm spelpartier,
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
