Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Bakom historiens kulisser. Av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nordensvan
Sverige, fastän ej n:r i på Riddarhuset.
N:r i var Brahesläkten. Axel Fersen d. ä.
hade med en romarkonsuls omutlighet sänt
till schavotten Sveriges förste greve, som
inlåtit sig i klumpigt förberedda
stämplingar för utvidgad kungamakt åt Adolf
Fredrik med gemål. Axel Fersen d. y.
vågade sitt liv för att rädda det franska
kungaparet undan döden. Han lyckades ej.
Själv blev han mördad av en
uppfanati-serad pöbel i Stockholm.
Han har gått till eftervärlden som den
ideale riddersmannen utan fruktan och
tadel. Nu har hans romantiska gloria
bleknat något till följd av att han liksom
de flesta på hans tid skrev dagbok och att
denna dagbok ej undgått dagböckers öde
att offentliggöras.
Som bekant är ingen stor i sin
kammartjänares ögon — ibland ej heller i sin
dagboks läsares, så vida ej författaren
befinnes vara en lustig och originell individ
eller åtminstone kvick och spirituell stilist.
Det ledsamma med Fersen som
dagboksförfattare är att han är avgjort tråkig. En
mildrande egenskap är visserligen den, att
han ej på minsta sätt poserar ens för sin
egen spegelbild. Det har aldrig ett
ögonblick fallit honom in att göra sig
intressant. Han skriver för att det brukas så,
utan glädje, tycks det, och utan avsikt.
Men »les paroles restent», heter det. Hans
dagboks läsare kan ej avhålla sig från den
åsikt att denne högförnäme riddersman
borde ha föraktat att blotta förhållanden,
som han borde ha funnit för sig
förnedrande.
Att hans förnämhet hade sina gränser
framgår av allt han berättar om »Eleonore»
och om hans och denna dams trassliga läge.
Han följer ej den vise Moliéres goda råd:
»Sur telles affaires, toujours
Le meilleur est de ne rien dire».
Tvärtom är han en samvetsgrann
bokförare även av sina allra mest privata
upplevelser.
Axel v. Fersens dagbok, utgiven av Alma
Söderhjelm, är i dispositionen av materialet
egendomlig i det avseende, att läsaren får
varje kapitel två gånger, först i utgivarinnans
skildring av händelseförloppet och sedan
om igen med dagbokens ord. Och det kan
ej döljas, att ända till det sista kapitlet de
starka och gripande sidorna i volymen äro
skrivna av dr Söderhjelm och ej av Fersen.
Två högdramatiska situationer dominera,
först det franska kungaparets flykt till
Varennes — helt summariskt skildrad i
dagboken, mera ingående och fängslande
i utgivarinnans inledningskapitel —
därefter Fersens hemliga besök i Paris på nyåret
1792, då han satte sitt liv på spel för att
åter få träffa sin dyrkade drottning och
om möjligt planlägga ett nytt flyktförsök.
Han berättar detta med samma lugn som
allt annat, förtiger ej att han »var rädd för
nationalgardisterna», då han vågade sig in
i Tuilerierna och fram till de kungligas
våning.
För övrigt upptages dagboken av
skildringar av de franska emigranternas liv i
Belgien, av de franska prinsarnas intriger,
av kejsares och konungars ställning till det
fångna kungaparet i Paris, av ali slöhet
och liknöjdhet han möter i sin mission
som dess hemliga »utrikesminister»,
slutligen av de allierades infall i Frankrike. Då
var Fersen likväl ej med i ledningen eller
i elden — han höll sig utom skotthåll, han
som väl borde ha stormat fram i allra första
ledet, och när han vid denna tidpunkt i
sin dagbok talar om »henne», så är »hon»
ej längre Marie Antoinette utan Eleonore.
Det är vid denna tidpunkt drottningens
öde fullbordas, och de sidor, Fersen ägnar
åt hennes olycksöde och åt hennes minne,
ha ett överraskande intresse som mänskligt
dokument. De äro i rent av förbluffande
grad uppriktiga. Som man hade skäl att
vänta är han uppfylld av oro och av
medlidande med offret och av hat till bödlarna,
förkrossad och förtvivlad över att så
him-melssskriande ogärningar kunna förekomma.
Men hans medlidande sträcker sig också
till honom själv. Han finner sig i högsta
grad olycklig och beklagansvärd, blir nästan
vältalig, allt har störtat samman, vad har
han nu att leva för? Han har i sin
förkrosselse ett ögonblick känt sig rent av
äcklad av Eleonores närhet — det är en
nyans i dagboken att lägga mirke till ■—
men han är i behov av sällsksp och
omvårdnad, och ingen är därtill lämpligare
än hon . . . Om man i en roman läste
dessa sidor, skulle man häpna över
författarens skärpa i diagnos och dissektion,
skulle kanske till och med anklaga honom
för kall, känslolös konstruktion. Men det
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
