Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Mauritz Hellbergs Frödingsminnen. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Matiritz Hellbergs Frö din g s minn en
den fysiska verkligheten. Han tedde sig
snabbt som en annan människa, ja,
förändrades t. o. m. till utseendet. Hans steg
blevo spänstiga, och den gråa hyn fick en
varmbrun färg. »Den gamla, liksom
undvikande och avvärjande försagdheten var
försvunnen och hade efterträtts av ett visst
trotsigt och överlägset, smått agressivt sätt.
Det var som om han blivit fullt medveten
om sitt värde: nu fick det vara slut med
den eviga undfallenheten för ali världens
brackor, nu ville han uppträda som det
ägnar en Apollons utvalde.» Det var i en
dylik överlägsen sinnesstämning han lät
fotografera sig som Fra Diavolo i
slängkappa, med ett stolt kast på huvudet och
en gäckande glimt i ögat. Under en
vistelse i Norge fjällvandrade han och tog
dusch i forsarna. Han beundrade det som
var djärvt och hedniskt, allt det som han
fann personifierat hos Vallfart och
vandringsårs författare. Han drömde också nu
de »ariska soldrömmarna» om ett fritt,
starkt och naket folk och- ville i sin nästa
diktsamling slå ett slag för den fördomsfria
syn på kärleken som utmärkt antiken.
Det var en våg som steg och sjönk.
Själva krisen tedde sig som ett steg till
hälsa, men var ett aktualiserande av
sjukdomen. Allt detta kan man konstatera —
liksom också att en släng av
nietzschea-nism var med i spelet — men man måste
hålla fast vid att det var något väsentligt
som kom till uttryck hos Fröding i den
extatiska tid då han kände sig fri från allt
det som annars alltid tyngde och
försvagade honom. Det var den Fröding som i
barndomen förälskade sig i Walter Scotts
ridderliga hjältar och som sedan diktade
om de starka, överdådiga och hänsynslösa:
Claverhouse och Alkibiades, Blixten och
Jägar Malm. Det var också han som höjde
sina blickar till Elsa Örn i balsalen och
till den spotska ryttarinnan Torborg.
Fröding hade ett brinnande begär att vara
»en fri ung man», som sorglöst behärskade
livets alla förhållanden. Han beundrade
framför alla andra Goethe, olympiern, »den
vise, den stolte, den rike, den gode, —
Wolfgang Apollon», och han brukade,
enligt vad Hellberg berättar, några av dennes
ljusa och modfyllda dikter som toniskt
medel. I rusiga visioner skymtade han
Ariens land, där människan var stark och.
glad, livet sunt och soligt. I det vaknas
världvar det annorlunda, där kunde han förlikna
sig själv vid en »Träl i främmande land».
Man kommer, när man läser dessa
Hellbergs Frödingsminnen, att tänka på vad
skalden skrev till sin syster Cecilia med
anledning av Brandes’ »Hovedströmninger»..
Han tog del av detta verk ett par år innan
han debuterade, och det oroade honom i
viss mån. »Det är som att läsa pathologi»,.
anmärkte han. »De mest begåvade
författarna äro de sjukaste — ynkliga
karaktärer med upphettade hjärnor och fördärvat
nervsystem. Tacka vet jag den gamla
panegyriska litteraturhistorien, där man fann
ett bildgalleri av upphöjda heroer. Det är
ledsamt att finna den s. k. skapande
fantasien vara en sjukdom, som närmar sig.
galenskap, i stället för en gudagåva.»
När Fröding gentemot Brandes prisar
den gammaldags litteraturhistorikern, som
högtidligt granskade de oklanderliga
bildstoder han fann resta för sig, erinrar man.
sig vad en madame Deffand yttrade om.
Saint-Simons memoarer: hon fann
porträtten däri »illa gjorda», därför att de
saknade den traditionella polityren. Men
Fröding menade, till skillnad från madame
Deffand, inte allvar. Tendensen att släta,
över och harmonisera, som åttiotalet nästan
gjorde slut på, var Fröding emot. Som
människa var han grundärlig, som diktare
sökte han det väsentliga, inte det ytligt
tillfredsställande. — Det bästa som kan
sägas om Mauritz Hellbergs Frödingsbok
är att den i fråga om ärlighet är föremålet
värdig.
575
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
