- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
598

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två professorer och en landstrykare. Ett kapitel ur bokkunskapens historia i Finland. Av Yrjö Hirn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Yrjö Hirn

Från denna tidpunkt blev jämväl hans
tillvaro mer tryggad än förr genom det
att han förband sin kolportörverksamhet
med utövande av bokbindaryrket. I detta
hantverk nådde han visserligen aldrig
någon högre yrkesskicklighet, och hans
band, av vilka ett antal bevaras i vårt
nationalbibliotek, tåla icke någon
jämförelse med arbeten som utförts av
bok-bindarmästarna i städerna. Men här, om
någonsin, kan det vara skäl att påminna
om det gamla ordstävet: förgyllning
förgår, men svinläder består. Ty Pohtos
volymer äro bundna i solida, varaktiga
pärmar, och hans arbete karakteriseras
av en ytterlig noggrannhet och av en
nästan ömsint pietet gentemot den tryckta
texten. Alla trasiga sidor ha blivit
omsorgsfullt lappade, vart fragmentariskt
blad har blivit noggrant bevarat, och
man ser att inbindaren — i omedveten
tillämpning av den Porthanska regeln —
aktat sig för att någonsin låta så mycket
som en bokstav bli täckt eller bortskuren.

Det förefaller sannolikt att, såsom
professor Setälä framkastat det i en
uppsats om Pohto, det varit arbetet med
inbindande av böcker, som väckte Pohtos
lidelsefulla kärlek till den gamla
litteraturen. Närhälst han kom till en gård
frågade han efter gammalt tryck, som
kunde bindas in eller lappas ihop, och
under arbetet med bindandet och
lappandet lärde sig den kringvandrande
hantverkaren småningom känna
böckerna. Nästa steg var, så föreställer .jag
mig, att han begärde att erhålla
gammalt tryck, som allmogen ej satte värde
på, eller att han tog tryck i stället för
pengar som ersättning för sitt arbete.
Och slutligen begynte han offra allt han
kunde umbära av sina inkomster för att
genom köp förvärva nya nummer för
sin samling. Men han leddes ingalunda
av någon blind kärlek till böckerna som
sådana, utan han koncentrerade sig, med

den rätte bibliofilens medvetenhet,
följdriktigt på ett enda område, den
finskspråkiga litteraturen, och särskilt de äldsta
resterna av densamma.

Under slutet av 1830- och början av
1840-talen företog Pohto vidsträckta
boksamlingsvandringar genom Österbotten,
Abo och Nylands län, Savolaks och
Karelen, och synes jämväl under sina
färder ha besökt Helsingfors. Där trädde
han år 1842 i beröring med Carl Axel
Gottlund, den originelle språkforskaren
och författaren, som själv hade något
av landstrykarens karaktär i sitt väsen.
Gottlund synes ha förstått uppskatta
Pohtos sällsynta kvalifikationer för
vetenskapligt samlararbete och sände den då
25-årige mannen på en expedition till
Norra Karelen, där Pohto enligt
Gott-lunds anvisningar skulle uppsamla
forn-föremål och gamla böcker. Förhållandet
mellan de två, var på sitt vis
besynnerliga männen blev emellertid brutet
inom kort. Efter Pohtos död har
Gottlund anklagat honom för »mesaktighet»
därför att han — som man väl icke kan
förtänka den enkle allmogemannen —
vände om på sin färd när han närmat
sig lapparnas område av fruktan för att
förgöras genom deras trollkonster.

Angående Pohtos resor under denna
tid äger man för övrigt endast
ofullständiga uppgifter. Men från år 1847 och
framåt begynna källorna bli mer givande.
Pohto blev detta år bekant med en finsk
litteratör, kyrkoherden Warelius, som har
upptecknat några värdefulla notiser om
hans dåvarande förhållanden. Man får
bland annat veta att han redan vid 30
års ålder hade lyckats sammanbringa en
boksamling om c:a 2,000 nummer, bland
vilka det, säger Warelius, fanns många
gamla och på grund av sin ålder
dyrbara böcker, som troligtvis, om det icke
varit för Pohto, skulle ha getts åt barn
att leka med eller på annat sätt blivit

598

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0656.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free