- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
602

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två professorer och en landstrykare. Ett kapitel ur bokkunskapens historia i Finland. Av Yrjö Hirn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Yrjö Hirn

utbilda sig icke blott till en bokälskare,
utan även till en skarpsynt bokkännare.
Här står man helt enkelt inför ett
psykologiskt problem, som icke blivit
tillfredsställande förklarat av Pohtos biografer,
och som måhända aldrig skall få någon
tillfredsställande förklaring. Det
irriterande i frågan, och det som enligt min
mening gör det omöjligt att finna något
säkert svar på densamma, är att vi
besitta så ofullständiga och så motsägande
uppgifter om arten av Pohtos beläsenhet.
Professor A. H. Virkkunen, som för tvenne
år tillbaka utgav en liten bok om Pohto
— de som läsa finska kunna i denna bok
återfinna de flesta av de fakta jag här
anfört — betraktar det som otvivelaktigt,
att Pohto verkligen läste, och med
intresserad uppmärksamhet läste, de böcker
han förvärvat för sin samling. I bestämd
motsats härtill har emellertid ett samtida
vittne, bibliotekarien Elmgren, gjort
gällande att Pohto icke så mycket läste i
sina böcker, som ej mera vinnlade sig
om att lära känna deras yttre, trycket,
papperet, titelbladens typografiska
anordning, tryckytornas fördelning o. s. v.

Så omöjligt det än är att på några
rent sakliga grunder taga parti för det
ena eller det andra av dessa påståenden,
så synes det mig dock som om
Elm-grens uppfattning, psykologiskt sett, vore
mer sannolik än Virkkunens. Och jag
ville rent av framkasta den hypotesen
att Pohtos sinne för bokupplagornas
sär-tecken måhända blivit så högt utvecklat
just därför, att han icke läste i sina
böcker. Jag vill visserligen icke gå så
långt i paradoxal formulering, att jag
skulle beteckna honom som en
analfabetisk bibliognost. -Men jag ville sätta i
fråga, om ej hans brist på litterär
bildning måhända varit honom till en viss
hjälp i den specialkunskap med vilken
han imponerade på sina samtida. Tänker
man på att han, trots sina helt visst

allvarliga ansträngningar, aldrig lärde sig
läsa skriven text, så blir man benägen
att antaga, att han icke heller alltför
flytande läste tryckta skrifter.1 Om så
var fallet så framstår det som sannolikt,
att hans öga dröjde vid de typografiska
enskildheterna, på grund av att
uppmärksamheten icke omedelbart blev
avledd mot innehållet. Och då bevarade
även minnet skarpa bilder av de visuella
helheter, som vid en kulturmänniskas
läsning omedelbart sjunka ned i glömskan.
Tryckytorna stodo måhända, säger man
sig, lika tydliga för hans erinring som
t. ex. de ornamentala kompositionerna
för den karelska allmogekvinna, som
för våra etnografer ur minnet har dikterat
en hel samling av sin folkstams
broderimönster. •— På detta sätt kunde man
måhända till en viss grad förklara Pohtos
bokkännedom. Men jag tillstår att även
den förklaringen ter sig otillräcklig, när
man läser Pippings skildring av sitt
samarbete med inhysingen: »ofta, då ett eller
annat litet bokblad förekom, sade han
genast till vilken bok det hörde, och då
fråga var om upptäckande av olikheter
i. några exemplar, vilka syntes mig vara
av en och samma upplaga, uppgav han
bestämt den sida och den rad, varest
skillnaden visade sig.»

Här var, som synes, Äbo-manualets
upptäckare slagen på det område inom
vilket han med livslång skolning och
metodiskt vetenskapligt studium hade
utbildat sig till landets förnämste
fackman. Det var icke underligt att han i
företalet till sin förteckning
karakteriserade Pohto som ett »troligen alldeles

1 General Lennart Munck säger sig
ihågkomma, huru han som gosse i början av
1860-talet hört sin fader, kapten J. A. Munck,
samtala med lektor Gottlund om Pohto. Då kapten
Munck yttrat något om Pohtos stora kunskaper
hade Gottlund, som ju var Pohtos ovän,
avbrutit Munck med orden: Pohto kunde ta mig
fan inte läsa annat än katekesen och abc-boken.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 25 04:08:27 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1926/0660.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free