- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofemte årgången. 1926 /
603

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Två professorer och en landstrykare. Ett kapitel ur bokkunskapens historia i Finland. Av Yrjö Hirn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Två professorer och en l an ds try kur e

okänt psykologiskt fenomen». Hade han
känt de moderna vetenskapsmännens
uppfattning om psykologiska fenomen, skulle
han väl även i Pohtos väsen ha sökt
uppspåra några av dessa psykiska
defekter, som i regeln åtfölja den abnormt
utvecklade specialbegåvningen. Pipping
insåg emellertid icke, lika litet som någon
av hans samtida, huru viktigt det hade
varit att den egendomlige mannen hade
gjorts till föremål för ett ingående
psykologiskt studium. Men man kan icke
desto mindre i. ögonvittnenas
beskrivningar av Pohtos uppträdande iakttaga
några drag, som tyda på en viss
besynnerlighet, för att använda ett lindrigt
uttryck, hos denne så högt och så
ensidigt begåvade personlighet.

Man fäster sig sålunda vid att dr
Blomstedt, som författat en lång nekrolog
över Pohto, karakteriserat hans
ansiktsuttryck som enfaldigt, »ehuru», säger
han, »dragen livades och klarnade, då
man talade med honom om böcker och
bibliotek». När Pipping omtalar, huru
Pohtos ansikte lyste av liv och värme,
medan han ur minnet reciterade något
folkligt kväde, eller då han i ädel iver
ondgjordes över boktryckarnas tredska
att leverera pliktexemplar till biblioteket,
så framhåller han särskilt, att detta
ansikte »i allmänhet icke uttryckte något
liv i själen, utan snarare motsatsen».
Det glödande nit, som förmådde Pohto
att, under svåra umbäranden, företaga
milslånga vandringar endast för att kunna
se något gammalt bokfragment som han
fått spår på, hade måhända till en del
sin förklaring i en viss slösint
likgiltighet gentemot allt, det där icke hänförde
sig till hans ena, förhärskande lidelse.
Någonting patologiskt dolde sig väl även
bakom hans obenägenhet för en bofast
tillvaro och bakom hans förkärlek för
att lägga upp sina bokförråd i olika delar
av landet. Men om man sålunda kan

sammanleta drag, som tyda på en viss
abnormitet hos honom, så bör det likväl
med eftertryck framhållas, att det bland
hans små besynnerligheter icke finnes
någon, som vore komprometterande för
hans karaktär.

Med undantag för Gottlund, som var
subjektiv i alla sina omdömen, och som
antagligen kände avund över att Pohto
gjorde sig till Pippings medarbetare, finns
det ingen av hans bekanta som skulle
talat illa om honom. Trots alla hans
tidigare mellanhavanden med polisen
blevo t. o. m. myndigheterna övertygade
om att han var oförvitlig till sitt liv och
att hans avsikter voro oförargliga. I alla
de gårdar, där han gick ut och in, gjorde
han sig omtyckt genom sitt stillsamma
väsen och sitt välvilliga, skämtsamma
uppträdande. Det ter sig därför rätt
egendomligt att denne man, som i sin
harmlösa strävan antagligen gjort ingen
för när, skulle mötas av en hemsk och
oförtjänt ändalykt.

Pohto hade under sommaren 1857
vandrat ut på en lång forskningsfärd till
Wiborgs län, därifrån han ärnade
begiva sig över ryska gränsen för att
uppspåra gamla finskspråkiga tryckalster hos
den ingermanländska befolkningen. Men
han nådde ej längre fram än till en
bondgård söder om Wiborg, där han, medan
han vid middagstid vilade på en bänk i den
folktomma stugan, blev ihjälslagen med
ett yxhugg av en dräng, som var hemma
från hans egen socken i Österbotten.
Mördarens motiv för sin illgärning ha
aldrig blivit utredda, och Pohtos död
bildar därför en oförklarad avslutning på
hans i många stycken rätt gåtfulla liv.

Sex år tidigare hade Pohto gjort upp
ett testamente, som han lämnat i
Pippings vård. Han förordnade i detta
aktstycke, att universitetsbiblioteket skulle
erhålla ett exemplar av alla sådana i
hans boksamling befintliga skrifter, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:03 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1926/0661.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free