Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Minnen från samvaron med Gustaf Ageli i Paris och Cairo 1894—1895. Upptecknade av W. v. Hausen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IV. v. Hausen
diskussioner och självsäkra fastslåenden
av teser och ideer, varvid »brackorna»
blevo illa åtgångna.
Bland svenskar minnes jag särskilt
den frimodige, sunde och tvärsäkre Olof
Sager-Nelson, målmedveten och
intensiv i sitt studium och sitt arbete, men
efter sin sjukdom bitter och sorgbunden.
Vidare Stockenström, som det sedan
gick så olyckligt för, och den livlige,
rikt begåvade, men ostadige och
mångfrestande Gustaf Ageli.
Bland finländare voro Malmberg,
Blomstedt och den vilde Sjöström en tid med,
men icke så intimt som målaren och
sångaren Bruno Aspelin och
undertecknad. Långt borta och ensam, helt i
andra ändan av Paris bodde Magnus
Enckell i Edelfelts atelier. Om han inte
så ofta var med, verkade han dock starkt
genom sin kyliga och överlägsna
intelligens och sitt medvetna, behärskade sätt
bland oss andra bohëmer och »rapiner».
Genom Ageli slöt sig en ung och fattig
fransk poet till oss, Charles Grolleau.
Det är om Ageli jag nu vill berätta,
om honom som äntligen genom sin konst
väckt så mycket intresse — efter sin
död, liksom Nelson.
Ageli var av alla den oroligaste, den
oberäkneligaste, i sitt slag ett geni. Var
han bodde visste vi inte, men han kunde
dyka upp när som helst och var som
helst. Han var alltid fullproppad med
kunskaper och ideer och kastade sig in
i samtalet med en iver och en glöd,
som om det gällt att erövra världen
med ett slag.
Jag minns inte att någon av oss
någonsin sett en målning av honom under
detta år i Paris, medan t. ex. Nelson
slag i slag skapade det ena arbetet efter
det andra och visade oss allt vad han
gjorde. Men overksam var han icke,
tvärtom fick man ett levande intryck av
en man med en outtröttlig energi och
ett omättligt begär efter livsinnehåll och
vetande. En formlig vurm hos honom
var studiet av språk och religionsfilosofi.
Han hade sin egen metod att lära sig
främmande språk. Han köpte alltid först
Johannes’ evangelium. Det kunde han få
på alla språk, och så förstod han strax
vad han läste. Han hade en otrolig
förmåga att tillägna sig nya språkformer
och att genomskåda och analysera deras
— om jag så får säga — arkitektur.
Jag tror det skedde genom ett slags
konstnärlig intuition. Ville han gå längre
tog han grammatik och satslära till hjälp.
Eljes klarade han sig med litet; som
t. ex. när han ville läsa Kalevala på
originalspråket. Översättningar befattade
han sig ogärna med, ty där fann han
icke den rätta färgen, rytmen och klangen,
som han just rättade sig efter när han
sökte gripa ordens innehåll och mening
med sitt organ, den konstnärliga
instinkten. Jag anar, att det just var denna
medfödda konstnärligt-divinatoriska kraft
hos honom som gjorde att han fann en
sådan tjusning i studiet av
religionsfilosofiska verk på originalspråken.
Prosainnehållet, ideerna tror jag också han
mindre grep genom intellektet, utan
snarare genom att dyka ned i den
andliga miljö varur diktverket vuxit fram.
Abstrakt filosofi tror jag intresserade
honom mindre, kanske inte alis, utan
just sådant som Kalevala, Eddan,
Koranen och Vedaböckerna, alltså inspirerade
diktverk, som uppenbara folksjälen,
tidsandan på ett rent och konstnärligt sätt.
Bland hans många bekanta i Paris voro
några anarkister. Det är begripligt, att
han, som hade en så utpräglad antipati
mot kälkborgerlig självgodhet och ali
slags översitteri, skulle intressera sig för
anarkismen, i vars lära det ingick att
göra motstånd mot samhällets och statens
övervåld mot den personliga »friheten».
Han sökte alltså anarkisternas sällskap,
606
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
