Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Per Hallström. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Hallström
tolkning av Shelleys Ode till västanvinden
och en originaldikt, Efter regnet, som
besjunger »den store Pan». Författaren till
Vilsna fåglar bekänner på ett ställe att
han inte är vidare förtjust i Swinburne,
denne lyriker med tjugofem hästars kraft
och högtrycksmaskin; hans tycke för
honom synes alltså ha varit hastigt övergående.
Men både i Lyrik och fantasier, där
inledningsdikten Ungdom är på samma meter
som Hymn till Proserpina, och i Purpur
erinras man om den engelske poeten. Även
Hallström har känt en dragning mot
renässans och barock — på samma gång
som mot ren grekicism — mot det rika
och överlastade, grymhetens och vällustens
motiv. Livet är grymt och döden är skön,
det är Purpurnovellernas facit, redan
uttryckt i dessa rader:
De okända gudars här som varit vår levnads stöd,
Vi veta dem grymma som livet är och fagra som
död.
I grunden är ju Dolores’ författare icke
omoralisk, han inskärper, har det sagts,
detsamma som Predikarens sjunde kapitel:
lidelsens intighet. Häri är Hallström ense
med honom. Att döden är för mer än livet
har ingen inskärpt oftare än författaren
till Thanatos, han gjorde det första gången
med Swinburnes hymn till Proserpina:
I ditt anletes milda sken, under himmel som solen
ej bränt,
Låt min själ få drömma sig ren och glömma allt
som har hänt.
Du är mer än de gudar som stöda vårt jordiska
liv, långt mer,
de bringa oss vila och möda, Proserpina döden
ger.
2.
Det är inte en tillfällighet att den unge
poet och dikttolkare, som i
övergångsskedet mellan åttiotal och nittiotal gjorde sin
röst hörd i vår vitterhet, gjorde en teknisk
liknelse, när det gällde att karakterisera
Swinburne. I det borgerliga livet var han
ingeniör, utexaminerad från Tekniska
högskolan i Stockholm vid tjugo års ålder.
Två år senare reste han till Amerika och
tog plats på en fabrik i Chicago. För en
ömtålig idealist, en dyrkare av Keats’
näktergalssång och Shelleys lärkdrillar, bör
det ha varit som att ge sig direkt i vild-
djurets käftar; man har ungefär lika svårt
att tänka sig Per Hallström i den miljön
som Viktor Rydberg, vilken i unga år
också hyste planer på att emigrera till
Nya världen och bli tekniker.
Hallström lärde under sin korta vistelse
i Amerika bättre känna »den underliga
mani som kallas kampen för tillvaron» —
ett föga ingeniörsmässigt uppfattningssätt!
-—- och han fick blicken skärpt för livets
grymhet. Vid samma tid som Viktor
Rydberg diktade Den nya Grottesången såg
han på närmaste håll »den kolossala
arbetsmaskinens förakt för människoliv».
Kontrasten mellan den värld diktaren byggde
upp åt sig i ensamheten och den
verklighet han hade ikring sig har varit för stark,
det förefaller som om han under den
närmaste tiden därefter önskat glömma denna
tillvaro. I den versbok, Lyrik och fantasier,
med vilken han debuterade 1891 efter
hemkomsten till Sverige, är det amerikanska
inslaget obetydligt, det inskränker sig till
ett par dikter som helt naturligt äro
satiriska. Innehållet är för övrigt mycket
skiftande, med ämnen från historien, dikten
och naturen. Med särskild förkärlek odlar
han den längre versberättelsen, snarast
efter engelska mönster; det var på den
vägen novellisten utvecklades, såsom man
tydligt ser av Purpur. Tonen är ungdomlig,
och har ställvis en durklang, som är
försvunnen i de närmast följande verken; först
i Briljantsmycket ljuder den åter i trenne
berättelser med antika motiv: Hekale,
Perdikkas och Ungdomsskeppet. I dikten
Ungdom, som inleder Lyrik och fantasier,
besjunger Hallström den orofyllda tiden,
»stridens fläktande fanor» och »rasslet av
klingor»:
Så kom med din dova åska, på blixtarne mer ej
spar!
För varje ton av din stämma ger ungdomens röst
ett svar.
Hon flätar rosor om fästet på dina slipade svärd,
hon ser i lyckliga drömmar en framtidens sällare
värld.
Och dina skri utav smärta, av sorg och kval och
harm,
de locka en ros på kinden, mer mörk än förut och
varm,
ditt sorl av klirrande vapen, av stål som mot
skölden sprang,
det väcker i spänstiga nerver metalliskt ljudande
klang.
619
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
